Livet på Fina Rossinas kennel

Direktlänk till inlägg 13 januari 2008

En mattes bekännelser

Av Emelie - 13 januari 2008 21:18

Efter ett samtal som jag hade i veckan så blev jag inspirerad att berätta om två episoder här i bloggen.


Den första episoden utspelar sig för ca 9 år sen. Rossina var då dryga året och jag, Rossina och Rossinas bästis Peppe (en några månader yngre Hovawart-hane) var på promenad i Nackareservatet, Stockholm, en regnig dag.


Vi var ensamma i skogen, men plötsligt när vi kommer fram till skogsbrynet så får jag och hundarna samtidigt syn på en människa ganska långt bort på gärdet. NEJ! Tänker jag. YES! Tänker hundarna och far iväg i full galopp mot denna stackars människa som ser ut att vara djupt försjunken i sina tankar då hon (det visar sig vara en hon) går och vevar med armarna och slänger med benen.


Jag springer hojtandes efter hundarna, vilket givetvis upplevs som ett extra stöd i deras framfart. När dom kommer fram till denna underliga (i hundarnas ögon) människa så skriker den stackars vettskrämda kvinnan och slår vilt mot hundarna med sitt paraply. Hur kul kan detta bli, verkar hundarna tänka och studsar skällandes runt kvinnan samtidigt som dom försöker fånga paraplyet som hon fäktar med. En dragkamp skulle ju inte sitta fel!


Den skrämda kvinnan upplever givetvis deras beteende som hotfullt och aggressivt. Hon såg det INTE som någon lek!


Jag lyckas till sist fånga upp de två uppspelta stora hundarna och ber så mycket jag kan om förlåtelse och försöker tafatt förklara att hundarna upplevde hennes gångstil som konstig och att dom inte alls var aggressiva. Men det lät ju fel hur jag än försökte förklara. Kvinnans rädsla utbyttes mot ilska och hon kände sig bara ännu mer påhoppad när jag dessutom sa att hon gick konstigt. Hon kallade mig för rasist och menade att jag bussat hundarna på henne. Det blev så fel det kunde bli och jag tog givetvis på mig hela skulden, då felet till 100% var mitt. När jag gick ifrån henne så kastade hon i sin ilska paraplyet efter mig och hundarna men som tur var så blev ingen av oss träffade. Vi fick skiljas, hon rädd och skitförbannad och jag som en dålig matte med noll koll på mina hundar. Så fel det kan bli!


Den andra episoden utspelar sig några månader senare. Nu var Rossina och jag på promenad i blåbärsskogen. Bakom kröken står en liten pojke på 3-4 år och sjunger i blåbärsriset. Pojkens föräldrar plockar blåbär en bra bit ifrån honom. Rossina, som älskade barn, började springa mot pojken som blev skrämd då han såg en stor hund komma springandes emot honom. Jag ropar åt pojken att hunden kommer inte fram då jag visste att Rossina (helt utan uppfostran till detta) var väldigt varsam med barn. Pojken gjorde dessutom instinktivt helt "rätt", han stod blick stilla rakt upp och ner och signalerade "kom inte hit, jag är rädd". Rossina stannade mycket riktigt flera meter ifrån pojken och jag kopplade upp henne. Pojken ville genast hälsa på Rossina och han klappade förtjust en lika förtjust Rossina. Så rätt det blev, trots att matte hade lika dålig koll den här gången! Rossina kom ju inte när jag ropade på henne då pojken var alldeles för intressant.


Det är inte alltid så lätt att vara hundägare till världens finaste hund...tycker matte ja!


Ha det gott//Emelie

 
 
Sanna Westman

Sanna Westman

15 januari 2008 09:40

Ja, ibland blir det bara fel, hur väl man än menar. Och fast man har haft hund själv i många år så händer det ju i alla fall att man misstolkar signalerna.
Men de egna hundarna är världens bästaste vad som än händer!
Kramar från oss.

http://www.bernerbloggen.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Emelie - 1 augusti 2016 11:25

I fredags följde jag med min vän Christian för att hämta hans bernervalp Bernerbandens Emerson hos uppfödaren Birgitte.   Christian har jag lärt känna genom att han mailade mig för länge sedan när han skulle flytta hit till trakterna och ville få...

Av Emelie - 31 maj 2016 21:18


Nu när jag har fått veta diagnosen så är jag lättad.   Det har varit några dagar med oro här hemma. Det började i söndags. Hulda la sig på promenaden och ville inte gå vidare. Först när jag vände hemåt igen så knatade hon på. Hmmm tänkte jag och ...

Av Emelie - 3 april 2016 11:05


Bernern är en fantastisk ras. Men när rasklubben tydligt går ut med att och varför SH pre-testet från Antagene är det viktigaste avelsverktyget för sund avel av berner sennen, men det bara visar sig vara ord utan innehåll så blir jag minst sagt trött...

Av Emelie - 21 mars 2016 09:50

Så är det med livet. Men jag är ändå tacksam så länge vi och våra berner får vara friska. Vi vet alla att det viktigaste är hälsan. Men visst får man vara lite besviken när man planerar och så går det inte riktigt som man hade hoppats...    Emma ...

Av Emelie - 10 januari 2016 12:17

Jag skriver mer och mer sällan här i bloggen. Anledningarna till det är flera. En anledning är att jag har så mycket funderingar kring allt med berner och mina berner så det stockar sig, det är svårt att skriva ner allt här utan att verka mer än lovl...

Presentation

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2 3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2008 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken


Skapa flashcards