Annsofie är en duktig fotograf och har tusentals bilder på sin älskade Ileach. Hon skickade mig några, och nog syns det att det är Fjollans bror alltid! Det här skulle nästan kunna vara en bild på Fjollan, jag känner igen uttrycket i ögonen och mouchen på nosen...

Veterinären tyckte att Ileach var den "mammigaste" hund han träffat och det tog Annsofie givetvis som en komplimang. Syster Fjollan brukar ofta vända och gå hem till matte när hon tröttnat på promenad med husse, däremot skulle hon aldrig drömma om att gå hem när hon är ute med mig...

Ileach har alltid varit med, både på jobbet och på semestern. Familjen åker gärna båt på semestern. Och självklart var Ileach båtsman.

Gosig Ileach i skärgården.

En lite yngre Ileach.

Saknaden efter våra hundvänner gör först fruktansvärt ont. Men tiden läker. Senare kan minnet av vår vän ibland helt plötsligt hugga till i hjärtat. Men ibland kan minnena komma glädjefyllda. Ju längre tiden går ju mer kan vi minnas med glädje. Men det tar den tid det tar och vi kan inte skynda på processen. 

Jag minns när Katarina ringde och berättade att Bamse, Ileach pappa var död. Hon var så förtvivlad. Det fanns inte och kommer aldrig att finnas en hund som Bamse och jag förstod att hon menade det, verkligen menade det. Bamse var inte hennes första hund. Hon berättade också att han hade legat och viftat på svansen ända in i döden. Både Ileach och Fjollan är väldigt lika sin pappa Bamse i utseendet, dom har inget från Rossina utseendemässigt. Och att Ileach varit en alldeles speciell hund hos sin familj går inte heller att ta miste på när jag läser mailen från Annsofie.

Bamse hann fylla 10 år och Ileach hann fylla 9 år. Båda fick leva ett helt bernerliv. Så är livet, våra älskade hundars livscykel är så mycket kortare än vår, men det gör inte mindre ont för det...

Men dom lever för alltid i våra hjärtan.

Allt gott!//Emelie