Jag tänker inte skriva någon krönika över "hundåret 2009".

I dagens blogg vill jag skriva om Fjollan och sorgen och saknaden efter henne. Alla som mist en hund vet hur smärtsamt det är. Hundar ger så mycket och kräver ingenting tillbaka. För mig är mina hundar villkorslös kärlek personifierade. Jag vill inte fördjupa mig i det onda här i bloggen. Min erfarenhet är att det gör fruktansvärt ont den första tiden men tiden läker också.

Jag hade verkligen hoppats att Fjollan skulle bli en gammal hund. När jag väntade på besked på skiktröntgen på Strömsholm så ringde jag en vän. Hon sa att det roliga med Fjollan är att hon aldrig fattat att hon blivit en (iallafall ganska) gammal hund. Fjollan var verkligen lätt till sinnet.

Nu tänker jag att Fjollan slapp bli en gammal hund. Sorgligt för mig, men hon blev verkligen 9 år ung. Hon hann aldrig få några ålderskrämpor. Och jag har förut tänkt att om Fjollan inte får cancer så kan hon bli hur gammal som helst. Men hon fick cancer. Hon slapp ålderskrämporna.

Fjollan den 2 december 2009. Den sista dagen jag fotograferade henne, som tur var för mig visste inte jag det då.

Så mycket den hunden givit...

Villkorslös kärlek personifierad.//Emelie