I fredags ringde Hasse som är husse till Fina Rossinas Fine Fabian. Deras älskade tappre, älskvärde, underbare Fabian hade fått somna in på Strömsholms djursjukhus kvällen innan.

Fabian var den av "paddvalparna" som först fick förgiftningssymtom (troligtvis av en padda) vid 8 veckors ålder. Han hade kraftigast förgiftningssymtom och han var även den som insjuknade först i aseptisk meningit (hjärnhinneinflammation) när valparna var ca 7 månader. Det visade sig sen att av de 5 valparna som visat förgiftningssymtom vid 8 veckors ålder så insjuknade sammanlagt 4 stycken i aseptisk meningit med bara dagars mellanrum vid 7 månaders ålder. Fabian blev betydligt hårdare drabbad än de övriga. Min teori är att Fabian fick i sig mest av paddgiftet då han var först på paddan. Sambandet är så slående men märkligt. Faran med paddförgiftningen hänger givetvis ihop med att valparna var så små när dom drabbades. Själva förgiftningssymtomen var inte så kraftig och klingade av på bara några timmar, dan efter var valparna som vanligt igen...men så blev dom 7 månader...

Fabian stod nu på en låg dos prednisolon efter sitt andra återfall (han blev sjuk vid 7 månader och fick sedan två återfall). Tanken var att Fabian skulle stå på prednisolonet i resten av sitt liv. I förra veckan fick Fabian ett tredje återfall. Han blev så sjuk så veterinärerna såg ingen annan råd än att låta Fabian få somna för gott.

Jag blir så ledsen när jag skriver detta. Men mitt hjärta svämmar över av tacksamhet när jag tänker på Fabians familj Hasse och Belinda... Jag fick ett sånt fint mail där dom beskrev hur tacksamma dom var som fått dela dessa 3 år med just Fabian trots att åren varit präglade av denna hemska sjukdom. Hur fantastisk Fabian var, vilken kärleksfull berner som älskade att krama alla som kom...och det var Fabian som skulle bestämma när kramen var över. Hur dom lärt sig att fånga dagen och njuta av den tiden dom fick med Fabian. Istället för att åka på utlandssemestrar så åkte dom till Norge och andra ställen i Sverige. Fabian har alltid varit med, badat i älvar och sett mycket tillsammans med sin älskade familj.

Denna sjukdom är fruktansvärt plågsam när den slår till. Men den går i de flesta fall att bota med först en hög dos kortison som sedan under en låååång (viktigt att tiden är lång, MINST två månader) tid trappas ner succesivt. Så vitt jag vet så mår de övriga tre drabbade "paddvalparna" bra nu sedan länge utan kortison.

Jag har även fått många härliga bilder på Fabian som familjen tagit genom åren. Jag kommer att tillägna en blogg till åt Fabian där ni får möta denne älskvärde bernerkille som fick en orättvist tuff och kort tid här på jorden.

Nu finns han i sin familjs hjärtan och givetvis delar han plats med "de mina" i mitt hjärta. Han har sluppit kampen mot denna fruktansvärda sjukdom.

TACK HASSE OCH BELINDA  //Emelie