För 10 år sen födde Rossina sin första och enda kull valpar. Det blev 13 välskapta  . Nu förstår jag ännu mer vilken fantastisk mammatik hon var. Och arvet har levt vidare...

Idag lever 3 stycken av dessa 13. Min egen lilla Fjoll dog 8 december förra året. Hade hon inte fått cancer så hade hon kunnat bli hur gammal som helst kändes det som. Verkligen pigg och fräsch tills sjukdomen tog henne.

Guglielmo "Berra" var här på träffen 11 september. Fortfarande en pigg kille. Fångade honom i bussprång från träffen 11 september.

Veckan innan träffen var Berra och vandrade i fjällen med sin matte Elly. Dessa bilder är från den veckan.

Serlinas familj har jag inte hört ifrån på länge. Men jag tror att jag hade blivit underrättad om hon vore död. Sist jag hörde ifrån dom var hon en pigg 8½-åring.

Idag fick jag dagsfärska bilder på Elvira! Och en rapport om att hon mådde strålande och tänkte leva många år till  ! Hon har precis opererat bort livmodern då hon haft lite problem med livmoderinflammationer till och från så matte Emma tyckte det var dags att ta bort den nu. Och det var bara av godo tyckte Elvira. En bildkavalkad på Elvira, alla bilder är tagna idag dagen innan Elviras 10-årsdag. Med på bilderna är även Elviras stilige son Prinsen som nog är närmare 7 år skulle jag tippa.

Prinsen

Elvira gör high five för jubilarerna! HURRA!!!!!

Det är sååååå mycket kärlek förknippat med dessa "mina" hundar! Även om där finns lite sorg i mitt hjärta då jag blir extra påmind om Fjollan. Men glädjen över de som fortfarande är friska är större, speciellt känner jag glädje över Berra, Serlina och Elvira som nu fyller 10 år! ÄLSKAR ER!!!!! KRAAAAAM  ! Och tusen tack Emma för att du skickade dessa dagsfärska bilder på denna pigga glada Elvira!//Emelie

Idag åkte jag och Dina för att hälsa på pappa Lacoste.

Nästa vecka ska vi åka till Rhodos. Då ska Dina bo hos pappa Lacoste. Tyra är i höglöp och Doris kan börja löpa när som. Dom ska vara inackorderade på det förträffliga Pensionat Ledberg. Huset och katterna ska Ingrid och Benka ta hand om.

Då jag fortfarande har misstankar om att Dinas magproblem haft att göra med giardiaparasiter så är jag lite nervös att ett nytt utbrott ska triggas fram. Ville kolla hur hennes mage reagerar efter besöket idag....natten visar. Nu har Dinas mage varit stabil ett bra tag och vi håller på att fasa in vanlig mat. Tror att det ska gå bra.

Lite bilder togs på far och dotter.

Fina Rossinas Glimmande Dina med sin far Askimsvikens Lacoste.

Dina

Två berner med fart i!

Allt gott!//Emelie 

   Tack alla ni som lämnade så fina kommentarer till förra inlägget. Det är så sorgligt när våra kära hundar blir sjuka och måste lämna oss. Ännu sorgligare blir det givetvis när det handlar om unga individer.

Jag vill verkligen understryka att jag på intet vis skuldbelägger familjen som köpte Loke. Jag klandrar inte mig själv heller som gjorde en missbedömning, men jag har trots allt ett ansvar gentemot mina valpar och jag hoppas ta till mig och lära mig för framtiden av mina misstag. Det löste sig ju trots allt bra för Loke. Om han ändå fått så ont i sina ben även om han inte kastrerats vid 6 månader kommer jag aldrig att få svar på, men jag berättade om detta då jag är av övertygelsen att det är ödesdigert att låta kastrera en så ung hund, speciellt en hund av storväxt ras. Och om Fabian inte varit på en padda vid 8 veckor...hade han sluppit sitt lidande och levt idag då??? Ännu en fråga jag aldrig kommer att få svar på. Men hur osannolikt detta samband än är så är jag även här övertygad om att det finns ett samband. Därför mitt förlåt, det enda jag kan säga och göra nu   

En annan fråga jag aldrig kommer att få svar på är varför Dinas mage krånglat fram och tillbaka i 1½ månads tid. Även här har jag mina spekulationer och teorier om parasiter som spökat. Men bajsprov skickat till SVA för analys visade inga spår av parasiter. Men, men, denna historia har varit nog så besvärlig, men mest för mig tror jag. Dina har bekymmerslöst skitit knäck i spiraler nattetid. Ätit och varit pigg och glad dagtid. Och magen har nu efter en längre tids diet på ris och torsk stabiliserat sig riktigt bra. Men efter senaste tidens fram och tillbaka turer så vågar jag inte ropa hej i första taget. Nu börjar jag försiktigt introducera riktig mat, så håll nu tummarna. Känns inte som att Dina har råd med fler bakslag. Hon är trots allt en växande valp som behöver sin näring.

Igår fyllde G-kullen 5 månader! Och jag har faktiskt anmält Dina till utställning! Anmälde även Tyra. Jag vet flera av mina uppfödarvänner som ska till Växjö den 7 november så jag ville dit helt enkelt. Och troligtvis kommer även Dinas kullbror Great Zorro att ställas ut där! Dina behöver äta och växa och Tyra behöver päls. Men vi har en månad på oss och oavsett så ska det bli riktigt kul att träffa alla goa vänner och hundar som ska dit  

Givetvis har vi fått rykande färska bilder på Milla (Greta Garbo) 5 månader!

Stora damen  

Dina har inte vuxit lika mycket den senaste månden även om hon inte är mager. Men det hoppas jag hon tar igen nu, då jag tror vi har kommit iordning med lilla maggen. Hade iallafall kameran med på promenaden idag.

Glimmande Dina 5 månader.

Tillsammans med morsan Tyra.

Och så två poseringsbilder när vi kom hem.

Allt gott!//Emelie  

Har inte blivit något bloggande på ett tag. Dels för att jag har mycket med allt möjligt just nu och dels för att en tung blogg ligger framför mig...

Har nu valt att få denna tunga blogg avklarad.

Under de senaste veckorna har jag fått två dödsbud. Båda buden gäller hundar från F-kullen som bara är tre år fyllda. Förutom Fine Fabian (den förste "paddvalpen") som fick ett tredje återfall av sin meningit så har även Fine Franz fått bli en ängel.

Fine Franz som kallades Loke (han hörde INTE till "paddvalparna") såldes som valp till en jätte gullig familj. Loke utvecklades till en livlig valp. Familjen kunde inte hantera denna livliga valps aktivitetsbehov och behov av tydliga gränser. Veterinären gav dom rådet att kastrera honom. Dom tolkade tyvärr Lokes intensiva valpbitande som agressivitet. Loke kastrerades redan som 6 månaders valp. Vilket för mig låter ödesdigert då man rubbar hormonerna mitt i den känsligaste tillväxtfasen för skelett och muskler. Speciellt på en så storväxt ras som bernern är.

Givetvis försvann inte Lokes "agressiva" beteende. Jag hade sporadisk kontakt med familjen men förstod tyvärr inte allvaret i situationen förräns han var ca 8 månader (först då fick jag veta att han kastrerats vid 6 månader). Då ringde en förtvivlad matte till mig och berättade en hårresande historia som hade slutat med en brottningsmatch med Loke som var en extremt glad och livlig hund och ville fram och hälsa på allt och alla på promenaderna. Brottningsmatchen slutade med att Loke bröt benet. När dom tog honom till veterinären och förklarde sina problem med att hantera Loke så blev rådet från veterinären avlivning. Detta ville givetvis familjen undvika.

Hussen i familjens syster tog sig i detta skede an Loke. Han flyttade till henne. Hon träffade en hundpsykolog med Loke som konstaterade att det inte var något fel på Loke, men han krävde rätt handlag. Hussens syster tränade Loke lite så att han fick utlopp för sin energi på ett positivt sätt. Han blev en harmonisk hund hemma hos henne.

Häromveckan fick jag ett mail från Lokes nuvarande ägare att Loke hade sådan värk i sina ben så att det bästa för Loke var att få somna in för gott.

Jag återger denna historia som jag uppfattat den och för att jag tycker att den är viktig att berätta. Jag känner mig förtvivlad när jag får höra veterinärens råd och tilltag i detta fall. Det blir så fel ibland. Som uppfödare har jag ansvar att hitta rätt hem till mina valpar vilket jag uppenbarligen misslyckats med i detta fall. Familjen gjorde sitt bästa och frågade både mig om råd och veterinären. Jag förstod aldrig allvaret och kunde inte råda rätt. Veterinären gjorde i mitt tycke ett ödesdigert ingrepp på en så ung hund. Loke hamnade rätt och fick ett bra hundliv men alldeles för kort. Mina varmaste tankar till Lokes familj.

Fine Fabian däremot hamnade i helt rätt familj från början. Hasse med dotter Belinda har givit sin älskade Fabian ett rikt hundliv. Fabian var den av "paddvalparna" som först var på paddan och fick först och starkast förgiftningssymtom vid 8 veckors ålder. Han drabbades också först av aseptisk meningit vid 6½ månaders ålder. Han fick den bästa vården direkt tack vare att Hasse hamnade rätt från början. Men trots detta så fick Fabian två återfall och vid det tredje så var han så nedbruten av sjukdomen och den starka medicinen att han inte orkade mer. Klumpen i bröstet växer när jag tänker på samtalet jag fick från Hasse när han berättade. Och jag har tänkt så mycket på Hasse och Belinda och då svämmar hjärtat över av tacksamhet för att så underbara människor finns. TACK! Jag har fått bilder från Fabians liv tillsammans med Hasse och Belinda. Och även deras goldentik som jag glömt namnet på just nu. Dessa bilder får avsluta dagens tunga blogg.

Finaste Fabian och Loke, ni finns alltid i mitt hjärta och förlåt....//Emelie