Jag njuter verkligen av mina tre flickor nu. Förra året vid den här tiden var ju Fjollan sjuk, snart är det ett år sen hon fick somna in för gott. Den sitter i den där fruktansvärda tiden som är innan, när dom är sjuka och man anar att det är det värsta men hoppas...och så är det det värsta...  .

Jag har ju trott att tiden varit inne för Doris flera gånger. Och då är det svårt att inte leva i den där oron. Men det vet vi ju alla hur tärande oron är. Såååå destruktiv känsla. Omöjligt att njuta av hunden som man faktiskt har hos sig. Fast givetvis så njuter man inte när en hund inte mår bra. Men när hunden mår bra så måste man ju passa på! Ett hundliv är alldeles för kort för att oroas bort...lätt att säga. Men utan att veta om i morgon så njuter jag av Doris idag 

Hon visar på alla vis att hon mår bra  

Tyra mår också bra. Men det märks tydligt att hon har löpt och mer och mer går in i den skendräktiga perioden. Hon påverkas verkligen av hormonsvängningarna. Hon är egentligen väldigt behaglig denna period. Lite mer lagom...

Och så har vi lilla Dina. Hon växer så fint och jag tycker hon är så vacker, blir nästan bara bilder på henne när vi är ute... Svårt att välja så ni får se alla...

Dinas kullsyster Milla har jag också fått lite bilder på  . Milla har en bästis, goldenhanen Krille. Och det syns verkligen på bilderna att dom älskar varandra  . Milla väntar på sin Krille...

...nu kommer han!

Mysigt!

Härligt med snöoväder!

Myser efter bus  

När jag ser dessa bilder minns jag Rossina som jag hade som ensamhund några år innan hon fick sin kull valpar och Fjollan sedan stannade. Jag och Rossina umgicks nästan jämt med min kompis Kajsa och hennes hovawarthane Peppe. Rossina och Peppe älskade verkligen varandra. Jag och Rossina flyttade från Stockholm efter några år så då kunde inte Peppe och Rossina träffas så ofta.

Rossina dog i januari en månad innan hon skulle fylla 9 år. Bara några månader senare så hoppade Peppe ut genom fönstret en natt av oförklarlig anledning??? Han skulle också precis fylla 9 år. Sovrummet låg en våning upp så Peppe skadade sin ena handled så illa att det inte gick att göra något, så han fick förena sig med sin älskade Rossina.

Dom var sååå goa med varandra. Vi kunde sitta i timmar och bara titta på dom där dom låg och gosade vid våra fötter.

Ja, minnena av våra vänner lever alltid kvar. Dom har alla tagit sin speciella plats i våra hjärtan.

Några actionbilder på Dina från idag får avsluta denna lite sentimentala blogg...

Allt gott!  //Emelie