Idag för 11 år sen så började Rossina krysta ut kennelns första valp kl. 8.30 på morgonen. Det fortsatte i ganska rask takt, men när 11 var födda och jag tyckte det verkade som om där var fler på gång så åkte vi till veterinären. Där fick Rossina efter röntgen och konstaterande att där fanns två till, en värkstimulerande spruta och nummer 12 kom i bilen på väg hem och nummer 13 kom när vi precis kommit hem. Alla levde och mådde bra från början. Jag fattade nog inte riktigt då hur otroligt lätt allt egentligen varit och hur bra allt fortsatte!

För jag var helt slut. Jag vägde de små TRE gånger om dan och hade dom då inte ökat eller kanske precis bajsat så att dom minskat några gram så fick dom lite valpvälling i nappflaska. Det var alltid olika som fick, så dom var jämna från start. Och nätterna ska vi inte tala om. I början så kunde jag inte sova länge...var ju tvungen att räkna...1, 2, 3.....10, 11, 12...och inte var det lätt att se vilka man räknat. Ibland kom jag bara till 10 och började hysteriskt lyfta på Rossinas tassar och huvud och känna bakom ryggen...phu...

När jag efter två veckor åkte till veterinären för att Rossina inte slutat blöda riktigt, så tyckte han att jag skulle ta med valparna också...jag tror han ville kolla hur det gick med så många...egentligen. Jag var nog den som såg slitnast ut när vi kom till veterinären.

Han skrattade lite åt mig när jag berättade att jag höll på och stödmatade tre gånger om dan. Rossina dignade av mjölk och valparna var fina i hullet, inte var det stora valpar men dom ökade fint i vikt. Jag tror jag fortsatte med nån vägning/stödmatning om dygnet efter det innan det snart var dags för valparna att introduceras med riktig mat.

Minns också hur veterinären sa "det här är roligt va?". Roligt!!!??? Jag hade aldrig varit så orolig i mitt liv att nåt skulle hända dessa små! Och dom var ju så många!!

Och Rossina körde med mig. Minst en gång varje natt väckte hon mig....hon skulle bajsa...på natten. Minns en natt som hon väckt mig och vi kom ut och hon bajsade inte....då blev jag som utschasad matte ARG...skit då hund...skrek jag. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att ammande mödrar behöver ju inte klä på sig och gå ut på nätterna iallafall!! Och ja, nu när jag vet. Amning av bäbisar är en barnlek i ordets rätta bemärkelse. Sen har jag fått två barn som alltid sovit bra...så det är nog olika med det med...

Rossina hade även en annan grej. Hon skulle dricka vatten i en speciell skål. Jag hade vattenskålar placerade på flera ställen hemma när hon hade sin valpkull. Men det var bara en vattenskål som dög...den minsta som stod längst från vattenkranen, så den skulle fyllas på med jämna mellanrum och var jag inte allert nog så skällde Rossina uppfordrande och tittade ner i den tomma vattenskålen. Det går ju lite vatten när man diar 13 stycken... Hon var lite grevinneaktig på flera sätt Rossina (döpt efter grevinnan Rossina i Mozart-operorna). Om en dörr stod på glänt och Rossina mycket väl kunde gå igenom...men det var lite trångt...så skällde Rossina och talade så om sin önskan att jag skulle öppna dörren på vid gavel....och helst rulla ut röda mattan också kändes det som.

Ja, många minnen blir det efter de olika personligheterna. Även dottern Fjollan som jag behöll ur min första kull är nu död. Fjollan som var så pigg och rörlig för sin ålder. Jag sa till en vän en gång, det enda som kan ta död på henne är cancer...hon verkade så fräsch i kroppen, kändes aldrig som den kroppen kunde bli gammal. Och det blev den inte heller. Cancern slog till när Fjollan var lite drygt 9 år.

En annan ur kullen jag tänker lite extra på idag är förstås Berra (Fina Rossinas Guglielmo). Han levde också pigg för sin ålder ända till för en vecka sen. Trots sin för en berner höga ålder så fick det gå förhållandevis fort på slutet. Sånt är värt väldigt mycket. Sänder en extra kram igen till dig Elly, förstår att det är tungt för dig idag...  

En som fortfarande lever är Fina Rossinas Elvira! Och vad jag förstår på matte och ser på bilderna så är hon pigg. Så lik Fjollan. Elvira har som jag nyss berättat en kull med 6 friröntgade hanar efter sig. En bor kvar hemma med mamma, Prinsen eller Ananke som han heter i stamtavlan. Han har inget kennelnamn eftersom att det var första kullen för matte Emma med familj. Jag trodde också att min första kull skulle både bli den första och enda kullen, hade inga planer då på att fortsätta. Men så blev det att jag behöll en fin och duktig mammatik i Fjollan som har tre kullar efter sig. Tyra är från hennes tredje kull.

Det är en i kullen jag inte hört nåt ifrån. Det är Serlina. Dom skickade brev ibland och senast jag hörde nåt var för fyra år sen och då var Serlina fortfarande pigg...kanske lever Serlina fortfarande??

Elvira lever iallafall och mår bra tillsammans med matte Emma och sin son Prinsen.

          Prinsen

Allt gott!//Emelie