Så var det dags att ge sig in i spårandets ädla konst. Viltspår har liksom draget varit något jag velat lära mig sedan min första berner...Rossina. Jag provade på det några gånger med Rossina och även med hennes dotter (Tyras mamma) Fjollan.

För några veckor sen frågade Lotta mig om jag ville komma och spåra på Omberg. Och vilket sorts spår jag isåfall ville pröva med mina hundar. Jag ville prova spåret där man droppade blod och det låg en klöv i slutet (kallas viltspår). Lotta och Susanne (som också var där med sina två bernerflickor) la sex korta spår åt våra hundar. Lotta har lagt många provapåspår på hundkurserna hon har tillsammans med sin syster men aldrig lagt till sina egna två berner, Gazton och Imexx. Men nu var det äntligen dags för dom att få pröva på också.

Det som är så kul med spår är dels att hundarna tycker det är så himla kul. Tyra och Dina fattade galoppen direkt. Och dels är jag gift med en jägare och Stefan är även kontaktperson åt polisen när någon kört på något vilt. Så jag tänker ju att mina hundar skulle kunna praktisera viltspårandet på riktigt också! Förena nytta med nöje. Det är samma grej med draget, draget har lockat mig just för att det är praktiskt användbart i verkliga livet också!

Men jag kan ju inget om spårandet. Jag har nu tack vare andras erfarenheter fått lite info via facebook. Jag ringde även till han som har hand om eftersöksbiten på polisen. Det är väldigt många krav på både förare och hund som måste uppfyllas för att man ska kunna bli en eftersökshund/förare för polisen. MEN samtidigt så behövdes eftersökshundar, så även om mina hundar eller jag inte uppfyller alla krav så var vi välkomna att vara med på deras träningar när dom kör igång i vår, man kan även lösa det med att flera hundar samarbetar och mina gör spårandet så tar en annan hund över om/när ett djur behöver ställas. Så hans tips var att jag skulle passa på att träna lite nu i höst så länge det är snöfritt och så skulle jag bli informerad om när träningarna blir i vår.

Idag kom snällaste Lotta hit i förmiddags. Lotta och jag skulle lägga 8 spår var det tänkt. Men hon stod över att lägga åt sina två pga tidsbrist...hon är alldeles för snäll Lotta... Och så fick jag och Susanne varsin födelsedagspresent (vi firar nämligen 25-årig födelsedag på julafton....). TACK snälla Lotta för en hel liter BLOD!!!!

Susanne har tjuvtränat lite med sina två så vi la idag två lite längre med 4 vinklar och även bloduppehåll till hennes. De andra fyra (Ing-Maries Qurry och Milla och mina två) har bara prövat på, så dom fick lite kortare spår. Men eftersom att jag tyckte mina var så duktiga sist så dristade vi oss att göra en vinkel på varje kortspår. Egentligen ska man lägga korta raka spår i början...det är viktigt att hunden får lyckas och även att den lär sig att vara nogrann. Men jag tyckte Tyra och Dina verkade ha förstått detta så bra så jag trodde att dom skulle klara en vinkel.

Idag har här blåst nästan storm så det försvårar ju också för hundarna då dofterna av spåret blåser iväg. Men alla klarade sina spår och motivationen var hög hos hundarna, verkligen härligt att se dom när dom arbetar så intensivt!

Först ut var Quila som var lite tveksam i första vinkeln men hon löste den själv och sedan tog hon de följande tre vinklarna och bloduppehållet klockrent. Det här är verkligen Quilas grej!

Ronja fick ett lite kortare spår men även hon hade fyra vinklar som hon klarade! Det visade sig vara betydligt svårare för Ronja vars spår låg här ovanför uppe på höjden där det blåste rejält.

Dinas spår låg också på höjden och hon gick såååå fint och följde spåret och i lagom tempo.

Men hon hade lite svårt i vinkeln. "Matte jag känner att det är här nånstans." I och med att det blåste såpass så var spårets vittring spridd över en stor yta. Men Dina tröttnade inte utan till sist kom hon på spåret och då gick hon så fint och lätt.

Och i slutet låg en vildsvinsklöv....mmmmm

Qurrys spår låg nog på den absolut blåsigaste slänten och lite öppet. Men Qurry jobbade sig duktigt fram. Hon visste vad som gällde!

Där låg rådjursklöven!

Tyra nosade länge och väl på de första blodfläckarna...jag trodde aldrig hon skulle fortsätta...men så kom hon igång och hon klarade vinkeln riktigt bra. Och vildsvinsklöven var hennes....bara hennes! Stolt som en tupp över sitt fynd.

Så var det bara en kvar. Milla. Jag kopplade fast Tyra vid ett träd. La upp vildsvinsklöven högt i en gran.... När Ing-Marie kopplat linan på Milla för att köra igång så kom helt plötsligt en stolt Tyra ur skogen. Hon hade vridit sig ur selen, lyckats få ner vildsvinsklöven som hon sen stolt kom med till sin älskade matte!!! Vilken hund va  !

Millas spår låg lite mer skyddat för vinden och hon tog det helt klockrent med vinkel och allt!! Ett gäng glada och nöjda hundar med lika glada och nöjda mattar åkte sedan hem! Tusen tack för idag kära vänner!!!//Emelie