Ojojoj vad ivriga flickorna varit idag när dom känt vad som varit i görningen!

Och så fick dom då äntligen gå sina spår!! Och dom fattar precis vad dom ska göra och känner precis vad det handlar om. Men trots att det är hunden som ska göra jobbet så är det en del för mig att tänka på. Susanne med Quila och Ronja har ju gjort anlagsspåret med sina flickor. Hon har ringt runt till domare och frågat lite hur man ska gå tillväga etc och hon fick lite intressanta tips och råd från domaren när hon gjorde anlagsspåren. Jag ringde och pratade med en som håller på med eftersök här i trakten. Och jag har ju provat detta för länge sedan och minns en del vad som sas då. Jag har även läst regler för hur detta går till och vad man får och inte får göra som förare. Så jag samlar information från alla möjliga håll för att fortsätta vår träning på bästa sätt.

Det hann börja skymma ganska rejält innan jag gick med Dina och Tyra. Och jag tror instinkten i dom säger att det finns något i slutet av detta blod-droppandet...för helt plötsligt såg Dina ett "spöke" och rusade tillbaka. Men jag ropade kom och snart var Dina "på spåret" igen. Vad jag förstår så får man och ska man peppa dom lite...mycket (???) men inte styra och i ett sådant här fall var det lite svårt att veta exakt hur jag skulle göra eller inte göra, men jag lär mig...övning ger ju färdighet. Jag håller på och känner in hur och när jag ska agera.

Sedan ska det ju inte gå för fort i spårandet. Och det gör det nog för både Dina och Tyra i deras iver. Jag vet inte riktigt hur jag ska stoppa dom i deras framfart utan att skapa osäkerhet hos dom så här i början. Vid ett tillfälle hängde jag inte riktigt med pga terrängen och höll stadigt tag i änden av Tyras lina och hon stannade upp och tittade frågande på mig när jag lyckades kravla mig över krönet. Men jag peppade på lite försiktigt och hon fortsatte spårandet. Även Tyra var ibland lite avvaktande som "vad är det månne för djur i slutet av spåret...och när är spåret slut??"

Planen är att lägga två längre spår imorgon. Även i läggandet av spår är jag fortfarande lite osäker. Vissa säger att man ska lägga korta spår i början...andra långa. Jag har använt en del blod vilket jag tror triggar deras iver men gör det för att spåren ska bli tydliga. Jag ska lägga fler vinklar imorgon. La bara en idag och båda klarade den klockrent, sedan gick jag lite halvsvängigt och dom följde spåren jätte bra, men dom tog några lovar vid något tillfälle. Nej vi behöver träning i detta både jag och flickorna så vi lär oss samarbeta på bästa sätt.

Detta är iallafall något som ligger väldigt nära hundens instinkt och dom får ju använda sin nos som är överlägsen. Det finns ju hundar som kan nosa rätt på cancerceller!

Hundens instinkt är intressant att studera. Att titta på hundar när dom agerar fritt med så lite inflytande från människan som möjligt är det mest intressanta tycker jag.

Vågar nog lägga lite längre och svårare spår imorgon...fortsättning följer...//Emelie

Nu är det lite drygt 1½ år sedan den senaste kullen föddes här på kenneln. Det var Tyra som födde G-kullen. Sex goa. Det visade sig dock att Tyras förstfödde hade ett gravt hjärtfel så han fick somna in bara lite drygt 7 veckor gammal. Det var tungt.

Med facit i hand så visade han tecken redan från födseln...men jag ville ju inte tro att det var nåt allvarligt bestående fel. Och jag minns hur ledsen Tyra blev när hon märkte att jag åkte iväg med lille Zico men kom tillbaka utan. Hon vankade fram och tillbaka här hemma...men även hon visste nog redan från början att något inte var som det skulle med honom. Hon skrek när han föddes. Fjollan skrek också ofta när hon födde sina valpar men Tyras skrik var annorlunda. När han kom ut tog hon inte hand om honom direkt. Mina flickor har alltid tagit väl hand om sina valpar från allra första stund. Men hon tog till sig honom snart och han hängde med...även om han halkade liiiite efter på allt... Dina kom strax som nummer två och då betedde sig Tyra som alla mina flickor gjort. Ja det är fantastiskt att få dela en valpkull med sina flickor.

Bläddrade bland bilder från G-kullens tid här hemma.

Dina, en busig tjej med glimten i ögat från start!

Kelly. Inte mindre busig hon.

Barnen och Tyra med valparna en morgon.

Rickard...så hundkär...här med Milla.

Pappa Lacoste på besök

Har ju parat två tikar sedan G-kullen. Men båda gick tomma. Jag hoppas dock på valpar på två kanske tom tre tikar under 2012-2013. Det beror lite på hur allt utvecklar sig och hur alla mår. Huvudsaken alla mår bra...sedan blir det som det är meningen med valpar. Just nu mår de tre tikarna jag har i åtanke som ev blivande mammor utmärkt.

Nej nu ska jag ut och lägga två spår som sedan ska ligga till sig i några timmar innan jag släpper på flickorna på sin uppgift.

Allt gott//Emelie