Så klantigt...skulle gått det första steget för att bli B-figurant idag. Jag var så säker att kursen var imorgon så jag dubbelkollade inte ens i almanackan...förrän det var försent...

Jag hoppas att jag kanske kan fixa den utbildningen på annat vis så att jag sen kan hoppa på fortsättningsutbildningen...får se hur det kan gå??

Idag har mamma varit och hälsat på. Mysigt tyckte Henrik och Rickard.

Mamma och jag pratade lite om vår labrador Kerry som vi skaffade när jag var tonåring... Kerry kom tillbaka till kenneln när hon var några månader. Jag tror hon var 7 månader när vi tog över henne. Det visade sig att hon nog hade blivit ganska illa behandlad hos dom första ägarna. Hon var livrädd...framförallt för vuxna karlar...än värre med skärmmössa på... Min pappa kunde sitta med leverpastej i handen medans Kerry skällde som en tok där hon satt under matbordet med svansen mellan benen. Usch, vill inte tänka på vad dom gjort mot henne som valp. Min pappa kunde inte ens gå och lägga sig i början utan att mamma fick ta ut Kerry ur sovrummet först.

Det var inga problem med mamma och oss barn. Men kom någon och hälsade på så slutade inte Kerry att skälla förrän dom gått igen.

Min mamma jobbade som bara den med Kerry. Hon gick kurser på brukshundklubben. Kerry var livrädd när dom började. Satt och skakade...kräktes... Dom sa till mamma att antingen får ni en tillgiven familjehund eller så får ni avliva henne...så illa bedömde dom att det var. Mamma som var uppvuxen med hund men inte direkt hade tränat hund, tränade massor. Tom innan hon gick till jobbet på mornarna tränade hon.

Jag minns bara att jag ÄLSKADE denna hund. Jag tyckte hon var världens vackraste...men hon var nog egentligen en ganska ful labrador... Minns att Kerry vid ett tillfälle låg i soffan. Jag satte mig bredvid och började gosa med Kerry. Kerry morrade då mot mig och visade tänderna. Jag tänkte att så får hon inte göra samtidigt som jag blev lite rädd att hon skulle hugga. Jag tog ner Kerry på golvet. Där kunde jag gosa med henne utan att hon sa nåt. Jag tog upp henne i soffan-samma sak, morrningar när jag försökte krama och gosa-ner på golvet igen och där sa hon ingenting. Minns att jag gjorde så tills hon inte sa nåt när jag gosade med henne i soffan. Minns också att jag tänkte att jag mentalt måste känna att jag inte är rädd för henne när jag börjar gosa och att jag mentalt ska känna att detta får jag göra. Så jag fick både övervinna min rädsla att hon skulle morra mot mig samtidigt som jag tränade henne genom att gosa med henne på golvet. Minns att jag aldrig använde några tillsägelser. Det handlade mycket om min inställning mentalt. Sen morrade hon aldrig mot mig igen. Kerry blev en tillgiven familjehund. Hon övervann sina rädslor mer och mer. Minns speciellt när hon övervann rädslan för vår vän Kjell, 2 meter lång. En stor karl. När hon väl övervunnit rädslan för Kjell så var hon som ett klistermärke på honom. Han var en stor favorit så fort han kom och hälsade på. Kerry vann många hjärtan på sin väg genom livet. Hon blev gammal. 15 år.

Mamma mindes när det var dags för röntgen. Kerry hade 2:or på höfterna.... Mamma blev förtvivlad, grät, även om avel aldrig varit på tapeten. Men dom tårarna visade sig vara väldigt onödiga. Kerry var en frisk och rörlig hund i hela sitt 15-åriga liv. Verkade som hon fick någon form av propp i hjärnan. Kom och gick under hennes sista år tills mamma insåg att det var dags att åka till veterinären för att ta avsked av Kerry. Kerry Kurran Koko som en Gök Koko. Längtan efter henne var en stark drivande kraft att jag sedan skaffade Rossina...och sen började kärleken till berner sennen ta över mitt hjärta   ...

Rossinas barnbarnsbarn: Fina Rossinas Glimmande Dina 1 år och 9 månader

Allt gott!//Emelie

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I fredags följde jag med min vän Christian för att hämta hans bernervalp Bernerbandens Emerson hos uppfödaren Birgitte.   Christian har jag lärt känna genom att han mailade mig för länge sedan när han skulle flytta hit till trakterna och ville få...

Nu när jag har fått veta diagnosen så är jag lättad.   Det har varit några dagar med oro här hemma. Det började i söndags. Hulda la sig på promenaden och ville inte gå vidare. Först när jag vände hemåt igen så knatade hon på. Hmmm tänkte jag och ...

Bernern är en fantastisk ras. Men när rasklubben tydligt går ut med att och varför SH pre-testet från Antagene är det viktigaste avelsverktyget för sund avel av berner sennen, men det bara visar sig vara ord utan innehåll så blir jag minst sagt trött...

Så är det med livet. Men jag är ändå tacksam så länge vi och våra berner får vara friska. Vi vet alla att det viktigaste är hälsan. Men visst får man vara lite besviken när man planerar och så går det inte riktigt som man hade hoppats...    Emma ...

Jag skriver mer och mer sällan här i bloggen. Anledningarna till det är flera. En anledning är att jag har så mycket funderingar kring allt med berner och mina berner så det stockar sig, det är svårt att skriva ner allt här utan att verka mer än lovl...