Nästan så att jag börjar att fundera på att ta jägarexamen.... Inte för att jag vill jaga, men för att kunna ha ihjäl ett skadat djur om det skulle knipa....

Men känns inte som något jag kommer att ta tag i den närmsta tiden...troligtvis aldrig...

Idag fick hundarna följa med Stefan för att gå med i drev hos grannen. Men det hanns inte med.... Dom drevade första drevet utan hundar och stötte upp en älgko som en i jaktlaget sköt på...

Stefan ringde mig när dom spårat den första biten med Dina... Jag vill ju vara den som spårar med Dina!!! Men en annan granne hjälpte oss och tog hand om barnen och snart kunde jag få koppla spårlinan på Dina, Stefan gick med oss.

Älgen blödde rejält...vi såg mycket blod....men så avtog blodet...men Dina visste precis vart hon ville gå, men Stefan stoppade oss. Han befarade att det behövdes en ställande jakthund. Om älgen inte var tillräckligt skadad så skulle vi bara stöta den längre och längre bort...

Den bedömningen visade sig vara helt korrekt. Som tur var kunde en jägare med en av Östergötlands bästa ställande spårhundar komma...och han kom snabbt!

Dina fick ytterst motvilligt hoppa upp i bilen...hon ville ju jobba! Men jag fick gå med jägaren med hunden. Hans hund är en jakthund och jobbar bäst lös. Han hade sändare på hunden.

Vi hade markerat med snitslar i träd där vi senast sett blod och därmed avbröt spårningen med Dina. Hans hund spårade mer på vind så vi släppte den ganska snart. Den cirkulerade och kom tillbaka till oss. Men där vi avslutat spårningen med Dina så började hans hund jobba "på riktigt", då hans hund tidigare känt att där varit en hund och jobbat. Han hade både en sorts gps där vi kunde se var vi var och var hunden var på en liten skärm. Han kunde även med sin mobil ringa upp hunden och höra om den hade skall eller inte.

Efter en stund hörde vi skallet någon km bort vilket konstaterades på gps:en. Vi började gå mot skallet. Han förklarade att hunden skällde när den ställde älgen, om hunden var tvungen att springa så skällde den inte, men däremot om den gick långsamt. Han sa också att hunden aldrig kommer att släppa älgen förrän den var skjuten. Vi gick och gick....det är "ganska" blött i skogen nu...och jag hade redan några km i benen. Men detta ville jag inte missa!

Vi kom riktigt nära...men så var vi längre bort igen. Vi traskade på. Men så small det!! Nära! Hunden blev tyst....den skäller aldrig vid ett dött djur...så det bådade ju gott att den var tyst....eller riktigt illa.... Snart såg vi även två älgar passera nära oss...en tjur och en ko...var kon den skadade kon????

Hunden var tyst på samma ställe konstaterades på gps:en...

Vi hittade snart hunden som hade fullt upp med att rycka raggen av den dödade älgen som nu träffats rätt av den senaste skytten. Det började snabbt att skymma och vi kunde konstatera att älgen dödats i grevens tid...när mörkret faller blir det betydligt svårare....

När dom gjorde i ordning älgen kunde dom även konstatera att skottet som hade blött ymnigt till en början men sedan slutat blöda, tagit så att älgen troligtvis hade plågats till döds under natten...

Med Dina hade vi aldrig hittat älgen i tid. Det behövdes en ställande jakthund denna gång.

Duktiga hundar var dom båda två! Dina visade än en gång sin spårskicklighet, men tack och lov är hon ingen jakthund vilket behövdes idag.

Allt gott!//Emelie