Oro är något jag fått tillfälle att konfrontera en hel del genom åren med mina älskade bernerflickor. Jag vill nog påstå att jag lärt mig hantera den bättre och bättre. Men ibland stöter man på prövningar...

Att knölen i Tyras urinblåsa visade sig vara elak har gjort att ett visst ältande satts igång... Men jag både äter och sover helt ok, så jag vill påstå att jag är värd en klapp på axeln...

Jag har fått PAD-svaret skriftligt. Och som dom kunnat se av sin analys (som jag har stor tilltro till) så är allt borta och prognosen god. Men dom garderar sig med ord som "förhoppningsvis", "till synes" och "inga tecken"....för tumören är ju av elak karaktär och cancer är en lömsk sjukdom. Givetvis finns där en risk att dom har missat något...

Men min första känsla var att detta kommer att bli bra. Så jag jobbar vidare med att landa i den känslan. Livet bjuder inga garantier. Tvärtom. Livet är fullt av överraskningar....vissa gör ont. Men att gå och ha ont pga oro för att det värsta ska hända är ju bara att förlänga det onda! Och att ha ont när allt är bra känns som ett slöseri som jag inte har råd med!

Glädje och kärlek...

Hulda

Dina

Tyra som nu är helt urfälld!

Ett sommarminne. Tyra och lilla Hulda...

Allt gott!//Emelie