Livet på Fina Rossinas kennel

Alla inlägg under januari 2015

Av Emelie - 6 januari 2015 19:23

...har jag fått under denna julhelg...


Annars har vi verkligen passat på att ta det lugnt och vila upp oss hela familjen. Några spelningar har jag haft.


Lite snö kom. Hundarna njöt förstås.

Hulda

     

Men den försvann ganska snabbt.

Dina

   

Henrik följde med på promenad

 

2014s sista dag träffade vi fina Shibafamiljen.

Från vänster mamma Ikki, morfar Pujo och så den charmiga pussbombaren Samuraj som växer så det knakar. På bilderna 13 veckor.

   

Hulda

         


Och så det sorgliga beskedet....


Den sista i min D-kull har fått gå över regnbågsbron. Min D-kull är en kull som värker extra i mitt hjärta. Min D-kull är den främsta anledningen till att jag välkomnar SH pre-testet som genetiskt verktyg i avel av Berner. Min D-kull är en stor anledning till att SH pre-testet väger tyngst i mina prioriteringar när det gäller berneravel.


Min D-kull är efter min Bimbo som bara var 5 år när hon dog. Obduktion diagnosticerade histiocytärt sarkom, eller malign histiocytos som det hette på den tiden. Bimbo hann få två kullar med 9 stycken i vardera. Hennes första kull är min D-kull. Pappa till D-kullen dog kort efter Bimbo, även han i cancer, malignt lymfom. De försökte behandla honom med cellgifter. Han svarade inledningsvis positivt men sedan tog de inre organen för mycket stryk. Han blev 5½ år gammal.


Jag tror inte Grrrlie (Fina Rossinas Daisy Af Smejlycka) hade blivit så här "gammal" (8 år och 9 månader) om inte om hade varit. Hon hade tur... Grrrlie parades 3 år gammal. Ägaren gjorde ultraljud men där var inga valpar. Veterinären ville dock att dom skulle komma tillbaka efter två veckor för nytt ultraljud. Veterinären skyllde på att hen ville se om där kanske ändå gömde sig någon valp.... Anledningen var egentligen att dom på ultraljudet sett en prick på mjälten som dom ville se om den växte... Det visade sig att pricken hade växt när dom återvände efter två veckor. Veterinären berättade om sitt "fynd" för en chockad matte.  Grrrlie undersöktes noga så att ingen spridning kunde ses (blodprover, ordentlig koll av alla organ inklusive lungorna dit ju gärna cancertumörer sprider sig...det har jag allt för mycket erfarenhet av...) Allt såg bra ut och Grrrlies mjälte opererades bort. Tur i oturen så satt denna lilla tumör på ett organ som vi kan klara oss utan. Analys visade sedan att tumören var godartad!!! Jag vet inte vad formen heter MEN Grrrlies kullsyster dog några år senare pga en tumör i mjälten som växt sig så stor så att mjälten läckte vätska och den upptäcktes pga att hon blev akut dålig. Även hon opererades men hennes tumör var malign (elakartad), malignt histiocytom grad 3. Alltså en tumörform som graderas...den kan börja som godartad grad 1 men kan alltså utvecklas till mer elakartad om den får växa... Det ligger väldigt nära till hands att misstänka att om inte om varit för Grrrlie så hade hon kanske inte fått leva dessa extra år...


Det var INTE cancer som tog Grrrlies liv utan hon fick artros som blev så svår....och är inte detta ironiskt!!!??? Hon och alla hennes 8 kullsyskon var helt friröntgade men även en kullbror till Grrrlie hann utveckla artros, men i hans fall blev det en stor tumör som tog hans liv 7½ år gammal. När han dog så var han näst sist i kullen som alltså var 9 stycken från början.... Och nu gick den sista... Farväl finaste Grrrlie, du har haft ett härligt liv som gårdshund på en hästgård i Småland och jag skickar de varmaste och tacksammaste kramarna till din familj som jag vet sörjer dig djupt nu...

  

Så till det glädjande beskedet...


Jag fick ett mail från Selmas matte, Fina Rossinas Currifjoll. Min C-kull har tvärtemot min D-kull visat sig vara en relativt frisk och långlivad kull (första i kullen dog nästan 8 år gammal och alltså vid en ålder då 8 av 9 i D-kullen redan vandrat vidare, den andra av totalt 5 dog för bara några månader sedan 9 år och 3 månader gammal...tre av fem är fortfarande i livet 9½ år gamla).


Selmas matte ringde mig för några månader sedan. Selma har alltid vait en väldigt livlig och rörlig hund och är så fortfarande 9 ½ år trots sina D-höfter. Hon opererade däremot ena knät pga brustet korsband när hon var 7 år. Lång rehab och hon blev bra. Hon opererade bort livmodern förra året. När matte ringde mig för några månader sen så ville hon rådgöra. Selma hade fått problem med sitt andra knäs korsband. Vi diskuterade fram och tillbaka men både hon och jag tyckte att det bästa var att behandla Selma med antiinflammatoriskt (rimadyl) och parallellt ge henne kosttillskottet grönläppad mussla. Hon har även (på min stränga uppmaning) varit noga med dieten (men tydligen fuskat över jul...ajabaja...).


I mellandagarna fick jag mail från matte och hon var så glad för att hon inte lät operera och utsätta Selma för lång konvalecens såpass gammal. Selma var nu mycket bättre!!! Det enda problemet var väl att hålla Selma 9½ år gammal från att få glädjefnatt nu när hon mådde så bra... Jag håller fortsatt tummarna för er och hoppas att Selma och hennes två återstående kullsystrar också förstås, kan få bli gamla!!! Men var noga med dieten och jag hoppas ni hittar ett bra rehab så att Selma kan få stärka sina muskler!!


Selma har fått en kompis....av någon anledning så gav Selmas matte mig ett råd....eller snarare en avrådan från att byta ras och föda upp yorkshire terrier....hon tyckte nog att Berner var den enda rätta rasen....och så är det ju....

Ida (Yorkshire terrier) 11 år och Selma 9½ år

Här finns mer information om mina kullar

Allt gott önskar jag er alla 2015!

  //Emelie 

ANNONS

Presentation

Fråga mig

13 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken

Följ bloggen

Följ Livet på Fina Rossinas kennel med Blogkeen
Följ Livet på Fina Rossinas kennel med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se