I våras inledde Svenska sennenhundklubben ett tumörprojekt tillsammans med SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) och UU (Uppsala universitet).

Bernern är överrepresenterad jämfört med i princip alla raser när det gäller att drabbas av tumörsjukdomar och allt för ofta drabbas unga individer. Detta projekt har inletts för att öka kunskapen om varför och med hjälp av den kunskapen få verktyg, både när det gäller avel och när det gäller behandling, för att förebygga och förhoppningsvis få en friskare berner i framtiden.

För mig som både är matte och uppfödare till denna underbara ras, så känns detta projekt väldigt angeläget. Helst skulle jag ha velat ha resultaten igår....

För bästa möjliga resultat av detta projekt så behövs hjälp av alla bernerägare, ju fler prover dom får in ju bättre förutsättningar för ett säkert forskningsresultat!!

Jag har lämnat in blod och fyllt i hälsoformuläret för både Tyra och Dina. Det är väldigt viktigt att jag följer upp med ny information om mina hundar skulle bli sjuka.

Nu har SShK uppdaterat sin hemsida med en egen flik som heter "Tumörprojektet". Där finns information till er bernerägare om detta projekt och hur ni ska gå tillväga om ni vill bidra. Jag råder er som har en berner hemma att läsa denna information nu. Om ni förr eller förhoppningsvis senare drabbas av att er berner blir sjuk i en tumörsjukdom så vet ni vad ni vill göra. Det kan vara bra att vara förberedd om hur viktigt det känns för dig att bidra till ett sådant här projekt innan du står där med din sjuka hund, för då är det svårt att ta ställning. Sennenhundklubben bekostar alla prover från insjuknade hundar som skickas till detta tumörprojekt.

Vi uppfödare kan inte göra detta arbete själva, vi behöver hjälp från er alla. Ett sådant här projekt är avgörande för våra berners framtida hälsa. Jag hoppas innerligt på en friskare berner i framtiden, där fler individer får leva hela hundliv.

Allt gott!//Emelie

Jag glömde kameran när jag begav mig till Ängelholm förra helgen. Men jag fick låna Ottos kamera och passade då på att ta några bilder på Dinas farmor. Jag fick nämligen träffa henne i Ängelholm och även se henne in action tillsammans med sin matte och förare Marianne. Humlan, AP DKUCH LP1 LP2 SE (AP)CH SE UCH Askimsvikens Humla har nyss fyllt 9 år.

Full fart genom tunneln! Glädje  

Och bron sprang Humlan över med samma glädje, fart och precision!

Otto tog några bilder på mig och Dina in action också... I Arpetsprov 1 drar bernertikarna 40 kg under hela provet.

Slalom; där ska föraren dirigera hunden höger och vänster mellan 5 koner med 6 meter mellan. Föraren ska vara bakom vagnen.

Jag, Dina och Bengt (som är domare men inte dömde denna dag, men han gick med) mellan två moment.

Ett moment i Arbetsprov 1 heter "Dubbel last", där drar bernertikarna 80 kg i 200 meter.

Under detta moment får föraren gå bredvid, men ingen av förarens kroppsdelar får vara framför hundens nos.

Bernerhanarna drar 60 kg resp 120 kg under Arbetsprov 1.

Dina nyss hemkommen från Ängelholm...

AP Fina Rossinas Glimmande Dina

...får Dina heta efter att ha kört ett godkänt Arbetsprov 1, det räcker alltså att köra godkänt en gång för att få AP-titeln. Det krävs 85 poäng av 120 möjliga för att bli godkänd. Dina och jag lyckades skrapa ihop 116,5 poäng  

För att bli Arbetsprovschampion (SE (AP)CH) så krävs att du kör godkänt Arbetsprov 1, 2 och 3:an måste du köra godkänt två gånger.

Detta Arbetsprov är utformat för våra fyra sennenraser och det är bara hundar från våra sennenraser som kan få officiell merit i detta prov. För dig som är nyfiken på draget...här står allt du behöver veta!

Vi är alla olika med olika intressen, men detta med draget är verkligen MIN grej. Jag tycker att utställning också är en viktig merit i min avel, att få ett, helst flera kvalitetspris som visar att min hund håller de exteriöra måtten. Men när jag plockar fram dragselen så märker jag på båda mina flickor att då blir det roligt på riktigt!! Och när mina flickor har roligt då har jag roligt! Och känslan att köra godkänt Arbetsprov....  

Tyra och jag i augusti i Byske efter att ha kört godkänt Arbetsprov 2....lycka  

Idag lyser solen från en klarblå himmel och Dina satt i solens glans och bara var sådär vacker som bara Dina kan vara! Liten men naggande god  

Mamma Tyra då...jo visst är hon en goding på alla de vis. Inget löp än....hon håller mig på halster denna gång! Pälsen är färdigfälld och jag tycker mig ana ett och annat blankt strå på hennes manke.... Söt rugguggla

Fullt ös är det ungefär hela tiden på båda flickorna!

Allt gott!//Emelie

Som uppfödare så är det mycket funderingar kring avel eller inte avel för den delen. Är min tik lämplig för avel och isåfall ihop med vem är frågor som jag hela tiden funderar på och väger hit och dit.

Vad är det som gör en hund lämplig för avel...??? Finns inget rakt svar. Finns både anledningar att avla och att inte göra det på samtliga individer. Det intressanta är väl vad hunden nedärver...och på den frågan blir det olika svar beroende på vilken individ man kombinerar med så svaret får man oavsett inte förrän det är gjort...

När jag tittar på dom kullarna jag fött upp i olika kombinationer, men där mina tikar antingen varit eller härstammat från Fina Rossinas Fiordiligi från min första kull, så ser jag hur olika det har blivit.

Vi har idag ett hälsoprogram på leder med indexsiffror både på ED (armbågar) och på HD (höfter). Med dom erfarenheter jag haft så här långt med min egen uppfödning så ligger min oro i att mina berner ska drabbas av framförallt cancer i unga år. Trots att jag har flera individer i min uppfödning röntgade med D-höfter så känner jag ingen större oro för att dom ska få problem med detta...jag är mer orolig att dom ska drabbas av cancer eller andra sjukdomar där de inre organen drabbas.

Det finns forskning och undersökningar och jag tycker mig även själv se detta mönster, att ålder är ärftligt. I vår ras berner sennen så vet vi att den allra vanligaste orsaken till att våra hundar möter en allt för tidig död är tumörsjukdomar och ärftliga sådana. Jag ser och hör om berner som dör en för tidig död allt för ofta. Mellan 6-7 år har jag nu sett och hört flera som förlorat sin bernervän...och det är väl inte så konstigt med tanke på att det är en förväntad medellivslängd på en berner...

Är detta ok??? Inte för mig.

IDAG så är det ingen gåta för mig att det i min D-kull bara lever 3 stycken av 9 när kullen är 6½ år gammal. I min C-kull lever alla 5 (vad jag vet) och dom fyllde 7 år i augusti.

Jag skulle verkligen önska att vi kunde få ett åldersindex som komplement till vårt nuvarande ledindex för aveln. Jag är väl medveten om svårigheterna. Men jag tror att det är genomförbart.

Jag har inte läst det själv men jag hörde av någon annan som läst att bernerns medellivslängd tydligen har sjunkit de senaste åren...och jag tror INTE att det beror på ledproblem...

Som uppfödare så känner jag ett starkt behov av ett kompletterande hälsoprogram där bernerns största problem - låg livslängd synliggörs och då lättare kan bekämpas.

//Emelie

I fredags begav jag och Dina oss söderut. Målet var Ängelholm och Arbetsprov 1. Även Tyra var anmäld till Arbetsprov 3, men vi behöver mer tid att träna in momenten och just nu så är Tyra väldigt oberäknelig när vi tränar. Mina flickor blir mer och mer speedade fram till löp. Dessutom så blir dom lite splittrade. Det känns som att saker dom kunnat helt plötsligt är borta!!? Att i det läget försöka befästa och tom lära in nya saker är bara frustrerande och dömt att misslyckas. Jag är över förväntan glad och stolt över Tyras bedrifter i Arbetsprovet i år. Två godkända AP 1 där hon blev klubbmästare sitt andra och sedan ett godkänt AP 2.

I vilket fall...Dina och jag tänkte debutera i Arbetsprovet...och det hade jag över huvud taget inte planerat för några månader sen. Dina tyckte att detta med skaklar var väldigt obehagligt i början, men jag har kört lite småpass med henne och roligare och roligare har det blivit tycker Dina! Och Dina som precis löpt färdigt är i sin mest harmoniska hormonfas och är både lyhörd och samarbetsvillig som aldrig förr!

Vi stannade för lunch på vägen ner hos Maddox´ (Fina Rossinas Dacke af Smejlycka) familj. Maddox finns inte längre, men Sandra och Kristoffer är goda vänner. Tack för en god lunch och mysigt stopp hos er!

På kvällen anlände vi Ängelholm och familjen Ivert som har Ida (Fina Rossinas Fina Fia). Där bjöds det på middag och lyxigt boende i egen stuga med egen toalett och allt. Tusen tack för er gästfrihet! Lite mysigt att få vara iväg och bara rå om sig själv. Jag unnade mig att ha en gosig Dina i sängen....hon sov med huvudet på min axel hela nätterna  

På lördagen så var det Arbetsprov. Och det gick så bra   Jag var jätte nervös, men Dina var så duktig som hon varit senaste tiden när vi tränat. I slalomen så fick hon syn på en liten prydnadsberner som satt på tunneln som hon blev väldigt nyfiken och undrande över. Men hon valde att fortsätta slalomen enligt mina direktiv! Hon fick avdrag med ett halvt poäng på slalomen pga lite vida svängar. Annars körde vi samtliga moment med full pott (10 p). Jag är väldigt exalterad när jag dirigerar mina hundar genom banan och blir lätt väldigt högljudd....detta fick jag faktiskt beröm för av Bengt som inte dömde denna gång men gick bredvid. Tack vare mitt hojtande så räddade jag nog situationen från att nolla momentet några gånger MEN helhetsintrycket blir liiiite lidande....två poängs avdrag och 8 poäng på helhetsintrycket.

AP Fina Rossinas Glimmande Dina kan numera Dina titulera sig  

Det är alltid lika trevligt att träffa draggänget. Tusen tack allihop för en härlig dag! Den avslutades med en utsökt middag hos Anita och Bengt med många glada skratt! Tusen tack!

Tänk att vi har ett officiellt arbetsprov utformat för våra sennenraser! Häftigt tycker jag!

På söndagen begav vi oss hemåt efter frukost. Jag hade en spelning på en psalmgudstjänst i Motala kl. 15.00

Igår tisdag spelade jag Bach tillsammans med Marie-Louise i Vadstena Klosterkyrka. Efteråt tog jag och flickorna rundan utefter Vätterns strand i Medevi. En strålande höstdag.

Tyra

Dina

Mina nosfior  

Tror det dröjer några veckor till Tyras löp...tror på Finlandsresa i november....vi får se när det blir....

Ska bli så spännande att träffa Merry Mistel´s Sierra "Arttu"...

Allt gott!//Emelie

Igår firade vi Rickard i Medevi tillsammans med mormor och kusiner. Rickard fyller 4 år i veckan som kommer. Vi började med att promenera till Torpa Sand där vi grillade korv.

Min bror Carl, hans fru Maria, min mamma Lena min andre bror Fredriks dotter Linnéa och min bror Fredrik.

Jag passade på att träna lite "tung last" med Dina inför Arbetsprovet. Hon fick dra packning och Rickard till stranden. Det är inte så tungt som den riktiga tunga lasten men då skogsvägen går i mer eller mindre uppförslut hela vägen (ca 800 m) så tyckte jag att det blev en lagom träning.

Jag hjälpte Dina när det var för mycket uppförsbacke, annars så drog hon utan problem. Efter denna fotografering så drog hon utan att jag kunde hindra henne vagnen i uppförslut i sanden!! Kan säga att jag märker en aning mer driv i Dina än i Tyra...på flera punkter. Tyra har inte samma uthållighet och samma starka arbetslust som Dina.

Men det är kul att springa och ha kul också!!

Jag fick för mig att jag hade haft båda mina dragselar med mig och att Dina då tagit och gömt den ena i skogen (hon brukar göra så)....förargligt tyckte jag då det inte är helt enkelt att få tag på dragselar som passar. Dina kommenderades sök och hon sökte ju så mycket hon bara kunde.....till sist hittade hon en tappad vante...jag berömde henne men svor i mitt stilla sinne (nja...blev nog någon svordom som kom över mina läppar också...) över att hon inte hittade den försvunna selen! Jag finkammade verkligen skogen....så långt bort kunde hon ju inte gått iväg med den!? Dina sökte på men Tyra förstår inte att jobba i sådana lägen.

När jag kom tillbaka till bilen (efter flera timmars letande...) så förstod jag varför inte Dina hittat selen...hoppas bara inte jag dödat Dinas söklust....för hon hade verkligen jobbat bra!!

Men jag tror inte det, ska nog till mycket för det. Och nu ska jag försöka hinna träna några små korta dragpass med Dina innan lördag. Och så hoppas jag att Tyra kniper till imorgon också, vilket jag tror hon gör.

Kan bli riktigt spännande att se hur det går för Dina på lördag! Det värsta är att jag inte hinner köra med Dina på platsen där tävlingen är innan. Hon kan lätt bli distraherad och bara ägna sig åt att nosa av banan....men jag ska försöka befästa momenten här hemma, så håller jag tummarna för att Dina är så taggad att göra rätt så att nosandet kommer i andra hand...vi får se??

SShK:s hemsida har fått en spännande förändring! Jag var givetvis tvungen att skicka in om Dinas lyckade eftersök... Skicka in bilder på roliga aktiviteter ni har med era sennenhundar också!!

Allt gott!//Emelie

Ja nu lever jag livet i stor ovisshet. NÄR börjar Tyra löpa??? När Tyra börjar löpa så bokar jag båtresa till Helsingfors....

Jag trodde ju att Tyra skulle dras igång av Dina som precis löpt färdigt. Men nu börjar jag misstänka att hon kör sitt rejs i sin takt...dessa tikar...går aldrig att planera nåt!

Jag hoppas nu att hon kniper åtminstone till måndag. Jag vill gärna hinna tävla i Arbetsprov 1 med Dina nästa lördag den 20 oktober i Ängelholm. Tyra får i vilket fall stå över har jag bestämt. Vi behöver mer tid för träning på de nya momenten i Arbetsprov 3. Men med Dina börjar träningen verkligen arta sig! Jätte kul! Hon är nu dessutom i perfekt hormonfas för träning och tävling...precis efter löp....precis innan löp är VÄRST...där är Tyra...

Dina

Vi får väl se?? Det är både fortfarande ovisst om vi kommer dit och sedan vet jag givetvis inte hur det går när det gäller!??

När Tyra börjar löpa så bokar jag alltså båtresa över till Helsingfors, Finland en vecka senare. För en sak är INTE oviss och det är att så fort det blir dags så får Tyra träffa denne stilige 6½ årige hane.

Merry Mistel´s Sierra "Arttu"

Jag har kommit i kontakt med Arttus uppfödare Leena genom facebook och jag har fått väldigt positiv känsla för henne och Arttus anmödrar, Leena har avlat i flera generationer på Arttus mammas sida. Arttus mamma blev över 10 år och pappa lever och mår bra 8 år gammal. Alla utom en lever och mår bra i Arttus kull, dom var 10 och är nu alltså 9 stycken snart 6½ år gamla.

Min ursprungliga tanke var att para Arttu med Dina och den tanken har jag inte släppt, men jag bestämde även att para Tyra med Arttu. Leena och Arttus matte Päivi har alltså samtyckt. Tacksam är jag!

Arttu lever med sin familj på en bondgård ca 10 mil från Helsingfors och jag ser sååå fram emot denna parningsresa och hoppas sååå mycket på denna kombination. Men resultatet är givetvis väldigt ovisst än så länge. Men jag hoppas...

Han gör sig iallafall bra på bild den gode Arttu!

Alla bilder är tagna av uppfödaren Leena i somras, så han är alltså 6 år på dessa bilder.

Arttu har besökt två utställningar i sommar med kvalitetspris Excellent och Very Good, han placerade sig även i sin klass på båda utställningarna.

Här en bild tagen från hans andra utställning i sommar. Det är uppfödaren Leena som är handler.

Fortsättning följer....

Allt gott!//Emelie

Idag började årets älgjakt. Detta innebär givetvis jakt för husse Stefan som är jaktledare för jaktlaget. Jag hann bara äta frukost så ringde Stefan och sa att hans bror Mats skjutit på en älgtjur. Dom såg blod på skottplatsen men såg inte till någon älg...

Stefan frågade om inte jag kunde komma med Dina för ett eftersök. Jag har ju faktiskt provat blodspår flera gånger med båda mina flickor men jag har märkt ett betydligt större intresse hos Dina. Jag har aldrig haft en så "nosande" hund faktiskt.

Rickard är hemma från dagis på måndagar då vi brukar åka till "kyrkis". Men det blev lite omplanering nu. Vi klädde på oss och begav oss till skogen istället.....

Rickard fick stanna hos Viola medan övriga i jaktlaget tog plats på sina positioner....dom trodde, men kunde givetvis inte vara säkra på att älgen var död.

Dina förstod att något spännande var på gång....

Känsliga läsare slutar läsa och titta på bilder här.

När vi fått klartecken från alla i jaktlaget att dom intagit sina positioner så kopplade jag på Dina spårlinan. Hon arbetade sig snabbt fram till skottplatsen där hon hittade blodet som hon noga nosade på innan hon fortsatte. Jag har tyvärr inte gått någon spårkurs med Dina....står på önskelistan....men jag har sett henne spåra då jag lagt blodspår åt henne.

Hon jobbade vad jag bedömde i en lagom takt. Hon tenderar till att vara lite väl ivrig, men idag var hon lätt att följa. Hon hade näsan i backen. Hon blev tveksam vid ett tillfälle då hon stannade upp och tittade sig lite undrande omkring. Jag förhöll mig passiv och var helt tyst då jag inte kan läsa henne ordentligt (därför önskar jag gå en kurs för en erfaren). Hon hittade snart en väg. Jag bedömde att hon visste vad hon höll på med.

Två älgar hade synts, tjuren som Mats sköt på och en kviga. Jag såg tydliga älgspår där Dina spårade...men Stefan som också gick med oss trodde att det var kvigans spår Dina följde. I och med att Dina sökt av spårbörjan så noga, så kände jag att hon visste vad hon höll på med....men??? Snart gick Dina en vinkel och lyfte sedan huvudet och vädrade i luften istället. Då agerade hon precis som när hon markerade den döda kon som låg här i hagen bredvid för några veckor sen. Och visst.....snart såg jag älgen ligga död.

Det visade sig att skottet tagit perfekt i lungan och att dom inte hade sett älgen var för att den fallit bakom en liten bergsknalle. Dina fick massor med beröm och hon var precis lagom "på" när hon hittade och undersökte älgen. Nyfiken men hon blev inte helt tokig och drog i raggen (gjorde nämligen mormorsmor Rossina när hon fick följa med och titta på en skjuten älg en gång...men Rossina hade jakten som jag inte upplevt att Dina har).

Det blev ett perfekt eftersök för en nybörjare som Dina och skytten Mats kan vara stolt för en perfekt inledning på årets älgjakt!!

Rickard tyckte att det var spännande att få vara med!

Dina blev modigare och modigare med att undersöka älgen.

En härlig start för jaktlaget!!! Alla utom Stefan är med här på bilden...men sonen Rickard representerar väl pappa alldeles utmärkt!!

Det ska börjas i tid....en udda 8-taggare blev det.

Stefan var nämligen och hämtade traktorn för bortfraktning av älgen.

Sedan fraktades älg och vi alla begav oss till jaktstugan. Jag hämtade även upp Tyra på vägen. Vid jaktstugan tändes brasan.

Jägarna åt sin matsäck innan det var dags för att ta ur och flå älgen. Tyra och Dina busade....som vanligt.

Dina fick en belöning....

Som hon sprang iväg och gömde....för sämre tider....

Var gömde Dina älgskanken? Undrar Tyra.

Det berättar jag inte....

Första älgjakten...men kanske inte den sista för varken Dina eller Rickard....

Min duktiga vackra Dina!!! En arbetande berner!

Allt gott!//Emelie

Idag måste jag vädra lite tankar kring detta med röntgen av våra hundar för att hos SKK få bilderna avlästa och bedömda. Och sedan räknas index ut för individen som skattar avelsvärdet...alltså en uppskattning av hur bra ledstatus ev avkomma får.

Jag vill inledningsvis säga att jag är positivt inställd både till röntgen och index, men där finns givetvis frågeställningar i min lilla hjärna som kommer upp nu och då.

Idag har dom aktiverats pga att jag fick ett mail igår från Millas husse och matte (Fina Rossinas Greta Garbo). Milla är från G-kullen efter Tyra, som fyllde 2 år i maj.

Hela kullen var röntgad när dom var kring 1½ år. Resultaten var riktigt dåliga på höfterna på 3 stycken av 5 i kullen, D/D lbp (Milla), D lbp/D mbp (Great Zorro), C/D (Gorgeous Charlie som även fick 0/lbp fram), B/B (vilket är fritt och bra, Glimmande Dina och Grace Kelly). Jag pratade länge och väl med samtliga ägare till dessa hundar och alla var som levande frågetecken. Alla upplevde sina hundar som extremt rörliga, dom som hade haft/hade andra hundar kunde vittna om att dom aldrig haft en så fartig hund som obehindrat springer omkring. .

Iallafall...till avläsningen. Charlie röntgades här hos min veterinär. Han såg direkt att höfterna inte låg i som dom skulle, så vi väntade oss D-höfter. Däremot så såg han inte den lindriga benpålagringen på ena armbågen. Och jag sa till Charlies matte att jag litar mer på "min" veterinärs bedömning än på avläsaren, så dom skulle inte oroa sig för det. Och slappa höfter vet jag många berner som lever problemfria liv med, speciellt om dom inte visat några problem under första året och håller sig rörliga. Pålagringarna dom sett hos Zorro gör mig givetvis orolig, men jag rekommenderade dom bara att låta honom fara och flyga över stock och sten och hålla noga koll och märkte dom något så skulle dom givetvis inte vara sena att uppsöka veterinär. Och då gärna en annan än den dom varit och röntgat hos då dom som röntgade honom verkat vara väldigt osäkra... Jag åker till min veterinär för att få reda på vad som eventuellt felas min hund, så gör jag en röntgen så vill jag ha en hälsobedömning av min veterinär, även om veterinären inte behöver sia om bokstäver.

Jag har ju en veterinär som jag konsulterar. Han är en väldigt duktig allmänveterinär, men om han känner att det krävs någon mer specialiserad veterinär så remitterar han vidare. Jag har nu i 12 år fått väldigt bra hjälp och råd av honom. Han uttalar sig bara inom sin kunskapsnivå. Och när det gäller att läsa röntgenbilder på lederna så ser han när det ser oroande ut och inte och det är det viktiga. Han har bedömt mina hundar rätt hittills. Han ser om det är fritt eller inte, men inte om det fria är A eller B. Han har röntgat 7 Fina Rossinas-hundar och har haft rätt om allt utom Charlies lbp fram som han alltså inte såg...

Milla var det nu. Dom går också till en veterinär dom konsulterat i alla år och som dom har fått förtroende för. Den veterinären såg också att Milla hade slappa höfter vid första röntgentillfället, men den veterinären såg inte pålagringen som avläsaren på SKK hittade. Men, men, dom ser väl bäst på SKK...eller???

Nyligen så konsulterade Millas husse och matte sin veterinär då Milla hade pipit till vid några tillfällen, hon hade ont. Veterinären undersökte Milla och kunde konstatera att det gjorde ont när dom drog ena bakbenet rakt bakåt. Milla fick även springa och hon rör sig väldigt lätt och fint tyckte veterinären, vilket jag också tittat extra noga på och sett hos Milla.

I vilket fall så gjordes en sedering och grundlig röntgen av Milla (ländrygg, höfter och knäleder). Dom misstänkte att det onda kom från ländryggen och sedan veterinärbesöket så har inte Milla visat på någon smärta, hon fick äta smärtstillande några dagar men har nu slutat med det.

Eftersom att veterinären hade Millas förra HD-bilder kvar, så satte dom upp bilderna på höfterna bredvid varandra och kunde konstatera att hennes höfter nu såg mycket bättre ut och veterinären sa IGEN att någon pålagring finns där då rakt inte. Husse frågade om veterinären tyckte att han skulle skicka in dom nya bilderna till SKK och det tyckte veterinären att han skulle göra. Sagt och gjort. Resultatet blev inte så mycket bättre som dom givetvis hade hoppats. Det nya certifikatet som kom hem i brevlådan stod det nu C/D på, men ingen kommentar om någon lbp (lindrig benpålagring). Till saken hör att en lbp i verkliga livet INTE KAN försvinna....

Husse ringde så snart det var möjligt till avläsande veterinär på SKK och frågade om det kanske var möjligt att även den andra höften kunde få ett bättre resultat då nu lbp tydligen var borta. Men då sa veterinären att lbp inte står betyder inte att där inte är något lbp för det är det, detta nya certifikat var bara ett extra påpekande...???? Varför får man inte fullständig information på detta nya certifikat???? Sååå dåligt av SKK enligt mig och mitt förtroende för avläsarna på SKK har definitivt inte ökat...snarare tvärtom.

När det gäller indexet så har nu Millas och även Tyras index höjts ett snäpp. Inte för att det nya resultatet har blivit bättre, utan för att hon röntgats med samma resultat vid en högre ålder.... I indexets uträkning så tas alla möjliga komponenter med som föräldrar och kullsyskons ledstatus, vilken veterinär som röntgat och sederingsmedel och ålder vid röntgen, ju tidigare röntgen ju lägre indexvärde, just slappa höfter är det allmänt känt att dom kan bli bättre med åldern, som det nu uppenbarligen blev för Milla...eller egentligen har hon fortfarande lika dåliga höfter ur ett indexperspektiv då det bara tas hänsyn till den sämsta höften (eller armbågen med för den delen) vid indexuträkning. Men veterinären som dom var hos såg en TYDLIG förbättring...

Jag förstår om denna blogg blev lite krånglig och insnöad för många av er. Men det är mycket undrande ibland i min lilla hjärna och idag rann det över.

Allt gott!//Emelie