Imorgon är det första advent. Regnet fortsätter att ösa ner och termometern står på några plusgrader. Det är mörkt nog denna årstid. Inte lätt att hålla humöret uppe .

Solen tittade fram lite, lite innan promenaden idag så jag tog med kameran, men sen lös den med sin frånvaro...solen alltså.

Min plan var att få åtminstone en bild på Doris idag meeeeen det gick inte. Så fort Doris ser att jag plockar upp kameran gör hon ett busskall och drar iväg på en tur...som kan vara ganska länge...

Och jag förstår henne, hon är verkligen inte vacker nu. Hon har nu även börjat fälla svans. Doris har aldrig fällt svansen förr utan har sett ganska rolig ut när hon varit helt urfälld med kort dammgrå päls och en yvig tjusig svans. Men nu så fäller hon ALLT.

Som vanligt stod Tyra för poseringen så ni bjuds på ännu två bilder på Tyra i mossan.

Det ligger några rostiga rör bakom en lada vid ett övergivet torp i skogen där vi promenerar. Doris skulle aldrig drömma om att krypa igenom dessa, men Tyra har aldrig tvekat. Fjollan har heller aldrig haft problem med sånt. Här ser ni Tyra komma ut ur en tunnel och Fjollan är på väg in i en annan, svårt att hinna med med kameran men jag hann nästan...

Här hann jag få med Tyra inne i tunneln

Tyra är verkligen en hund med arbetspotential. Hon bär gärna saker av alla slag och material i munnen och hon hoppar utan att tveka över 1,10 meter högt staket. Balansering är inga problem.

Det är mattes tid som är begränsningen .

Jag önskar er alla en mysig 1:a advent imorgon! Några bilder på världens charmigaste tomte avslutar dagens blogg! Rickard .

Allt gott!//Emelie 

Idag blir bloggen lite lättsammare. Och roligare för er som inte är så insnöade som en annan är. Ibland blir tankegångarna lite absurda, men som sagt idag slipper ni dom.

När vi var i Kolmården på familjespa så bodde hundarna på lyxpensionatet i Ledberg.

Dom fotograferades och jag har fått lite bilder ifrån deras vistelse.

Hunden i huset heter Zero eller Fina Rossinas Fine Faust i stamtavlan.

Han är halvbror med Doris.

Och husse Lars och matte Marie ser nog mest likheter mellan dessa två. Dom är lite lugnare i sitt sätt än framförallt Tyra som gärna svassar omkring och är ständigt gossjuk. Här sitter Zero och Tyra ligger.

FEST tyckte mina flickor. Vi får vara i soffan! Från vänster: Doris, Tyra, Zero och Fjollan.

Ute var det kul på pensionat Ledberg! Allmän godisutdelning mmmm.

När man är törstig fanns vatten att tillgå, Tyra dricker.

Tyra och Zero hade kul!

Maten var god.

Skönt att vila på maten. Från vänster: Zero, Fjollan, Tyra.

Flickorna tackar för denna gång och ser fram emot nästa vistelse!

Allt gott!//Emelie

Ett ämne som jag tycker är väldigt intressant och som jag funderar mycket kring är hundavel

Med åren har jag samlat på mig en del kunskap genom att läsa artiklar, diskutera och prata med veterinärer och andra kunniga människor. Det som intresserar mig mest är vilka sjukdomar som är ärftliga och hur.

Vi har ett öppet register om våra berners ledstatus och ett avelsprogram där vi bara använder friröntgade hundar i avel. Vi har en väldigt hög andel berner som röntgas så det är väldigt lätt att se hur ledstatusen ser ut runt olika hundar.

Ledstatusen är långt ifrån ett kvitto på den allmänna hälsostatusen hos hundarna. Som hunduppfödare forskar jag längre än så för att se vilken matchning som passar just för min tik. Jag är inte bara intresserad av avelsdjurens hälsostatus utan även hur det ser ut i framförallt respektive kull och eventuella avkommor. Som ni förstår så snurrar tankarna så att man blir galen ibland. Och till syvenes och sist så är det ändå naturen, inte uppfödaren som styr. De bästa förutsättningarna på papperet kan ge de värsta i verkligheten och vise versa. Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att vi uppfödare har en ödmjuk inställning gentemot varandras val av avelshundar. Jag utgår och är övertygad om att vi alla har samma intention; att avla fram friska, sunda och rastypiska hundar och på sikt även förbättra rasen.

Önskan är ju att mixa det bästa från mamman och det bästa från pappan i avkommorna, men så funkar det ju inte alltid. Och nästa fråga; vad är "det bästa"??? "Det bästa" är inte alltid samma för oss alla och det vi tror är "det bästa" just nu kanske vi inte tycker är "det bästa" om fem år .

Det pågår forskning om olika sjukdomar och deras eventuella ärftlighet och hur de isåfall nedärvs. Det är inte helt sällan det råder olika åsikter bland de sakkunniga om sjukdomars ärftlighet. 

När min fina Bimbo (5 år) gjorde ultraljud på Strömsholm konstaterade veterinären förändringar på i princip alla inre organ. Veterinären misstänkte malign histiocytos, den vanligaste cancerformen hos berner. "Åååå neeeej den ärftliga cancern" sa jag och tänkte på Bimbos 17 avkommor. "Den är vanlig i rasen" rättade veterinären. Obduktionen av Bimbo visade att hon hade malign histiocytos.

När jag sen läste så mycket jag orkade och hann om denna cancerform hos bernern så förstod jag att det råder lite delade meningar. Denna cancerform är rasbetingad på något vis men det saknas obduktionsunderlag eller biopsier för att forskningen ska kunna ge ett hundraprocentigt svar om ärftlighet. Det som behövs är att ha ett heltäckande underlag av säkra diagnoser på samtliga medlemmar i familjerna i flera generationer för att eventuellt se ett mönster och kunna ge ett säkert svar på hur i detta fall cancerformen malign histiocytos nedärvs. Och för att få en säker diagnos så krävs antingen ett obduktionsresultat eller en biopsi från skadat organ som skickas iväg för analys (PAD).

Nej, inte är det lätt...

När det gäller Bimbos kull så kan jag i dagsläget säga att det bara är Bimbo av sju stycken som drabbats av malign histiocytos, två kullsystrar dog redan två respektive tre år gamla, båda är obducerade ingen av dessa dog i cancer, min B-kull är nu 6½ år. Peppar peppar ta i trä...

Blev lite tråktung blogg idag men ville liksom skriva om detta ämne då jag tycker att det är viktigt.

Jag har lite roliga bilder som kommer in här snart...så det blir roligare här i bloggen ! Ge inte upp!

Allt gott!//Emelie

Annsofie är en duktig fotograf och har tusentals bilder på sin älskade Ileach. Hon skickade mig några, och nog syns det att det är Fjollans bror alltid! Det här skulle nästan kunna vara en bild på Fjollan, jag känner igen uttrycket i ögonen och mouchen på nosen...

Veterinären tyckte att Ileach var den "mammigaste" hund han träffat och det tog Annsofie givetvis som en komplimang. Syster Fjollan brukar ofta vända och gå hem till matte när hon tröttnat på promenad med husse, däremot skulle hon aldrig drömma om att gå hem när hon är ute med mig...

Ileach har alltid varit med, både på jobbet och på semestern. Familjen åker gärna båt på semestern. Och självklart var Ileach båtsman.

Gosig Ileach i skärgården.

En lite yngre Ileach.

Saknaden efter våra hundvänner gör först fruktansvärt ont. Men tiden läker. Senare kan minnet av vår vän ibland helt plötsligt hugga till i hjärtat. Men ibland kan minnena komma glädjefyllda. Ju längre tiden går ju mer kan vi minnas med glädje. Men det tar den tid det tar och vi kan inte skynda på processen. 

Jag minns när Katarina ringde och berättade att Bamse, Ileach pappa var död. Hon var så förtvivlad. Det fanns inte och kommer aldrig att finnas en hund som Bamse och jag förstod att hon menade det, verkligen menade det. Bamse var inte hennes första hund. Hon berättade också att han hade legat och viftat på svansen ända in i döden. Både Ileach och Fjollan är väldigt lika sin pappa Bamse i utseendet, dom har inget från Rossina utseendemässigt. Och att Ileach varit en alldeles speciell hund hos sin familj går inte heller att ta miste på när jag läser mailen från Annsofie.

Bamse hann fylla 10 år och Ileach hann fylla 9 år. Båda fick leva ett helt bernerliv. Så är livet, våra älskade hundars livscykel är så mycket kortare än vår, men det gör inte mindre ont för det...

Men dom lever för alltid i våra hjärtan.

Allt gott!//Emelie

Igår måndag den 23:e november så fick Fina Rossinas Bartolo "Ileach" somna in för alltid, 9 år gammal.

Jag har fått så fina mail från matte Annsofie där hon beskriver sin kärlek till sin hund. Det är inte utan att tårarna kommer.

Ileach blev allvarligt sjuk i augusti i år. Han fick något som heter diabetes insipidus. Detta har rubbat vätskebalansen i kroppen och till sist så fick han vatten i lungorna och blev mycket dålig.

Det märkliga är att jag glömde att räkna upp Ileach på hemsidan när jag gratulerar min första kull som fyllde 9 år den 10 oktober.... Som att jag undermedvetet kände på mig nåt??? Jag gjorde genast en rättelse här i bloggen när jag märkte mitt misstag. Känner mig nästan skyldig till att Ileach inte finns längre.

Jag fick mail från Annsofie i fredags att Ileach troligen skulle få vandra till andra sidan efter helgen. Dom ville se om han eventuellt svarade på den vätskedrivande medicinen. Nyss fick jag budet att han inte orkade längre.

Tung i hjärtat.

Tack Annsofie med familj som givit Ileach det bästa hundlivet en berner kan få.

Allt gott//Emelie

Idag fick jag fyra cd-skivor med posten. Det var alla tagningar på alla satser ur de fyra Bachsonaterna vi spelade in i oktober.

Jag har faktiskt varit lite smådeppad angående vår inspelning, tyckte inte att jag spelade på topp. Flera av inspelningstillfällena var jag inte i den bästa mentala formen. Vi spelade in kvällstid och vissa gånger hade sömnen blivit lite störd natten innan av att en ettåring fick tänder. Och så gnagde oron för först Doris och sen Fjollan...suck. Så är det ju i livet, man är inte alltid på topp.

Idag fick jag alltså resultatet på pränt. Jag har inte lyssnat igenom alla fyra sonaterna men två. Jag har alltså lyssnat igenom alla tagningar av alla satser i två av de fyra sonaterna. Dessa sonater som jag lyssnade på idag hade tre satser var och det var mellan två och fem tagningar per sats. Och jag är positivt överraskad! Trodde att vi skulle behöva komplettera någon eller kanske några satser ur dessa två sonater i vår, då vi ska spela in de återstående tre sonaterna. Men efter dagens genomlyssningar så tror jag faktiskt att det duger för tryck!! Men jag kan ju hinna ändra mig...???

Vi har spelat in i Vadstena klosterkyrka. Den kyrkan har EXTREMT lång efterklang, ca 9 sekunder. Detta gör att vi måste spela in varje sats i sin helhet. Det går inte att klippa om någon spelar fel i någon repris. Den längsta satsen är 8 minuter lång! Så lite småmissar blir det, men jag är väldigt nöjd med helheten. Men jag hade ju inte så höga förväntningar, så nästa gång jag lyssnar kanske jag tycker annorlunda??? Men idag är jag iallafall !

Hundarna mår bra. Fjollans hosta blir sakta men säkert bättre. Pratade med veterinären idag och Fjollan fortsätter med rimadylen ett tag till.

Rickard assisterade vid hundarnas middag...

Allt gott!//Emelie

Igår kom vi hem från Kolmården. Vi har varit på familjespa. Jätte lyckat! Roliga och sköna badanläggningar med en magnifik utsikt från jacuzzin. Jacuzzin var för övrigt det enda badet Henrik vågade sig på. Rickard, van babysimmare som han är, skrattade förtjust när vi simmade runt i "strömmen", det var en flodfårebassäng där vattnet var strömt. Riktigt häftigt. 

Stefan och jag fick varsin massagebehandling, eller fick och fick, vi köpte. Och igår innan vi åkte hem så gick vi runt på "Wildlife tour", en guidad tur runt i djurparken. Turen började i Lagunen där delfinerna håller till. Henriks favorit, han älskar att titta på "lupinerna" som han kallar dom.

Henrik tittar på sitt favoritdjur "lupiner".

Blev bara dessa bilder tagna på hela vistelsen...

När turen var färdig, vi hade tittat på tigrar, snöleoparder, elefanter och noshörningar, gorillor mm mm, så grät Henrik, han ville stanna, inte åka hem. Och då hade han knatat runt i djurparken i 2½ timme.

Hundarna vistades på det bästa pensionatet dom kan tänka sig. Hemma hos Zero med familj i Ledberg utanför Linköping. Zero var väl måttligt road över att tre flickor fullkomligt invaderade hans hem och la beslag på allt! Hussar och mattar och inte minst SOFFAN. Han är inte van att dela med sig, men han fick gilla läget. Samtidigt så rejsade Tyra och Zero för fullt ute, så lite glädje hade han av besöket. Men skönast var nog när dessa damer åkte hem igen. Men Zero...dom kommer tillbaka!!!

Fjollans hosta har tydligt blivit bättre. Inte helt borta, men nu har den äntligen vänt. Veterinären trodde inte att den skulle smitta längre. Och egentligen så brukar ju inte hosta bli så farligt, ibland märks den knappt. Troligen har både Tyra och Doris haft hosta. Doris hostade några gånger så att jag undrade, men så var den borta. Tyra kanske också hade hosta men att jag inte noterade den. Det händer ju ibland att dom hostar utan att det är något speciellt. Iallfall så är Fjollans hosta på tillbakagång. Hennes penicillinkur tog slut igår och jag ger henne fortfarande rimadyl. Ska stämma av med veterinären på måndag.

Vi hade tur med vädret också. Igår när vi knatade runt i djurparken så var det soligt! För första gången på mycket länge. Idag är dock det vanliga novembervädret tillbaka med regn och dimma.

Allt gott!//Emelie

Idag hade jag och Rickard änglavakt. Inte första gången för min del när jag varit ute på vägarna...

Jag begav mig iväg mot Motala i förmiddags med Rickard i bilen. Vi simmar ju på onsdagar. Vår väg är smal och kurvig. Ganska snart fick vi möte av en låååångtradare med släp i en kurva, vilket i och för sig inte var några problem, jag är ju van vid de obefintliga marginalerna i kurvorna. Vi fortsatte och snart kom världens hagelskur, radion hördes inte och himlen blixtrade. Dramatiskt värre, Rickard sov.

Hagelskuren gick över men på vägen låg ett lager hagel kvar, jag har fortfarande sommardäck och dessutom så trodde jag att jag hade bråttom. Vår simning började förut 10.30 men börjar nu 11.00 och jag hade fått för mig att vi började 10.30 idag. Så jag körde alltså lite för fort för väglaget.... Helt plötsligt tappade jag greppet totalt och slirade över på andra sidan mot diket, men på väg ner i diket fick jag mirakulös styrning och sladdade tillbaka på min sida igen men hade fortfarande inget grepp, trodde att jag skulle åka ner i det diket istället men helt plötsligt hade jag fäste och kunde fortsätta mot stan i 50 km i timmen, vilket var en passande hastighet för väglaget. Rickard sov. Sen blev jag skakig. Inget möte eller bilar i närheten, katastrofen hade varit ett faktum...

Jag mindes när min pappa fick en likanande sladd i ett samhälle i ungefär 70 km/h. Där var plötsligt en isfläck i en kurva. Jag satt då i baksätet. Vi sladdade precis som jag gjorde idag, först över på fel sida, sen tillbaka och jag trodde pappa hade fixat det men då åkte vi ner i diket, krockade med en telefonstolpe och voltade. Efter en stund landade vi på taket. Bilen (volvo kombi) var totalkvaddad men vi var helt oskadda, jag och min bror hade inte bilbälte i baksätet! Jag minns att vår labbe Kerry satt och skakade och såg olycklig ut med en massa maränger runt sig. Vi var på väg till vår fjällstuga. Mamma var redan där så det var pappa och jag och mina bröder i bilen. Vi hade skidor på taket och bilen full med mat.

För några år sen åkte jag med Rossina i bak upp till Stockholm. Bilen var nyservad. Mitt på motorvägen låste sig hjulen på bilen och den snurrade på hjulen ett helt varv, jag studsade lite mot vägräcket och stannade mitt i motorvägen. Inget mer hände, ingen kom till skada. Det visade sig att en "liten" miss gjorts på servningen. Alla oljelådor i bilen skulle byta olja. Alla lådor tömdes men servaren missade att fylla på i en låda.... Tur för honom att jag hade änglavakt, annars hade det inte varit roligt att ha servat min bil den gången... Man behöver ju inte tänka länge för att förstå vad som kunnat hända.

Ibland har man änglavakt. Jag är ödmjuk och tacksam.

Allt gott!//Emelie