Vill förtydliga att min deppighet inte beror på tråkiga påhopp varken i min blogg eller på face book. Utan om en allmän undran...

När ska man säga vad man verkligen tycker och när är det bättre att hålla igen...???

Ofta känner jag mig trygg och vet mina gränser men ibland svajar det. Nu svajar det.

Jag känner faktiskt att jag har många positiva erfarenheter av Facebook och blogg. Det tillför många positiva kommunikationsmöjligheter.

Jag tycker det är positivt att tänja på gränser ibland...men det kan även göra mer skada än nytta.

Det är ok att inte alltid vara överens...man kan vara goda vänner ändå...

Jag inväntar balansen...ibland behövs bara tid...men ibland måste man göra/säga något...ibland vet jag inte vad som är bäst...ibland vet jag.

Sådana här dagar behövs också//Emelie

Är faktiskt lite tungt just nu. Har nog en del att reda ut med vissa.

Vad ska man skriva i en blogg?? Vad ska man dela på facebook?? Jag förstår dom som väljer bort blogg och facebook helt.

Ibland väljer jag bort konflikt och sväljer en massa. Jag bemöter inte som jag verkligen känner för "husfridens" skull. Men nu måste jag sätta mig ner och omvärdera känner jag. Det finns en risk att man lagrar för mycket och så går det ut över oskyldiga istället. Handlar inte om husfriden här hemma...här håller jag inte inne något...även om Stefan skulle önska det ibland   

Ni märker...jag läcker ju ut mitt missnöje här och det är ju inte meningen...

//Emelie

Fick ett mycket tungt besked häromdagen. Fina Rossinas Dingo af Smejlycka "Gibson" lever inte längre. Det var mentala problem som accelererade till det ohållbara som gjorde att familjen tvingades ta beslutet. Jag misstänker starkt att det var något som satte sig på hjärnan, jag tror borrelia. Han hade borrelia som mycket ung. Vi får aldrig svar på detta men jag vet att Gibson hade en kunnig och duktig familj som även sökte professionell hjälp för hans mentala problem. Mina varmaste tankar till familjen som tvingats gå igenom detta. Och även mina varmaste tankar till Gibson...han mådde nog verkligen dåligt   Han har en hel del nära familj uppe i himlen nu. Kan givetvis inte låta bli att tänka på min Doris (kullsyster) som hade ett temperament som gjorde att alla oavsett om man gillade hundar eller inte älskade henne. Och Doris som låg så lugnt hos veterinären och viftade på svansen tills sprutan verkade.... Jag misstänker även att borrelia hade ett finger med i spelet när det gäller Doris obotliga njurskada. Men även det kommer jag aldrig få svar på. Borrelia är väldigt svårt att säkert diagnostisera. Det är även en till kullbror som har en halv ansiktsförlamning...även den finns det misstankar om att borrelia satt sig på ansiktsnerven...men säkert svar får vi inte där heller. Han mår tack och lov bra trots sin halva ansiktsförlamning och har även han ett gudabenådat temperament.

Annars så går vi på halvfart här hemma. Influensan har slagit till. Barnen har haft hög feber men börjar pigga på sig. Då är det lite värre med mig och Stefan. Men med ipren i kroppen så var det riktigt skönt att gå på en lugn promenad med flickorna i det strålande vädret!

Tyra

Dina tog sig dock en långsväng idag, typiskt när det blivit lite mindre aktivitet de senaste dagarna...hon har dragit på detta ställe förut....brukar koppla upp båda här, men Dina hann dra innan jag hann koppla henne. Det luktade om henne när hon kom tillbaka så jag har mina starka misstankar om att något mycket äckligt förtärts...Stefan pratade om något jägarna lagt under en rotvälta...

Men hon kom tillbaka.

Båda flickorna

Tycker verkligen Tyra verkar bra i sin rygg nu. Jag har tryckt lite försiktigt men upplever inte att hon markerar nu. Hon rör sig obehindrat...äter obehindrat...mår helt enkelt prima. Så snart kan vi nog träna lite drag igen...nu har jag bokat in draglägret i Gävle Kristihimmelfärdshelgen! Planen är att vi ska tävla i det riktiga officiella Arbetsprovet där!! Så då måste vi kunna dom momenten bra! Kul morot!

Allt gott!//Emelie

Ja det var ett tag sen man såg solen så när den nu lyst så blev man helt chockad över ljuset den åstadkommer!!

Här hemma är det lite förkylt...men kanske var det tur i oturen att Henriks födelsedagskalas blev inställt igår pga att Rickard fick feber. Henrik har fyllt 6 år  

Flera av de inbjudna kompisarna insjuknade nämligen i magsjuka igår eftermiddag... Henrik har idag fått feber men än så länge ingen magsjuka...peppar peppar... Känns framförallt skönt om Rickard slipper magsjuka med tanke på hans redan känsliga mage. Och Rickard har som tur är varit hemma från dagis hela veckan och Henrik brukar ha bättre motståndskraft när det gäller magsjuka...ta i trä...

Så idag har vi haft en slö dag i soffan jag och mina små feberpojkar. Jag känner mig helt ok än så länge, men tyckte att det var skönt med en sovstund i soffan på förmiddagen...

Stefan kom hem lite tidigare från jobbet så jag gick en runda med flickorna. Tyra rör sig faktiskt helt som vanligt och har gjort det sedan i tisdags. Jag märker inget av att hon har ont. Men när jag trycker lite där hon ömmade på ryggen så tycker jag mig märka att hon känner av det fortfarande. Det har räckt med homeopatiska medel mot smärta och mot muskelsträckningar. Hade jag sett att hon haft ont hade jag givetvis tagit till rimadyl men behövs det inte så undviker jag helst. Jag trodde Tyra började löpa direkt efter att Dina började, men nu löper hon inte...har inte haft så noga koll då jag inte planerar någon parning detta löp. Men Tyra fäller för fullt. Rugguggla.

Oftast brukar mina fälla färdigt och tom börja pälsa på sig innan löp. Dina är i sluttampen av sitt löp. Hon har lite kortare mellan sina löp, Tyra drogs väl igång men kände att hon inte riktigt var färdig än...får se om hon löper ordentligt snart igen?? Dina hann inte fälla färdigt helt innan hon började. Idag rullade sig Dina i något...typiskt nu när allt smälter....det som göms i snö ni vet   Så det blev dusch med schamponering av Dina efter promenaden. Jag kammade ur Dina ordentligt när hon hade schampo i och märkte då att hon fortfarande fäller på bakdelen av kroppen medans som hon har fällt färdigt på framdelen. Hon har inte riktigt börjat få sin nya päls, men det kan gå fort när det väl börjar...hon är ju anmäld till Sala den 24 mars... Dina i full fart

Här fångade jag henne i ett språng

Vacker i vårsolens glans

Allt gott!//Emelie 

Oj vilken härlig helg vi haft! Jag och Henrik och Rickard åkte upp till Stockholm i lördags. Stefan stannade hemma för att ta hand om hus och hundar...inte honom helt emot tror jag om jag känner min make rätt...

Vi åkte upp för att fira min mamma som fyllde år i helgen. Alla barnbarn var där....nästan... Min yngste bror Carl var nämligen på BB tillsammans med sin vackra fru Maria. I lördags hade nämligen mammas sjunde barnbarn bestämt sig för att komma till världen. Minstingen heter Philip och föddes dagen innan min mammas födelsedag!

Vilken fest vi hade!! Alla de större barnbarnen hade såååå roligt ihop!! I barnbarnaskaran så ingår min mammas sambos tre barnbarn också. Så totalt är de nu åtta pojkar och två flickor. Philip har två storebröder; Ted och Axel. Tre fina pojkar!!!! Inte utan att man blir lite sugen....men jag är så nöjd och tacksam för våra två! På vägen hem fick vi även träffa underverket!!! OTROLIGT söt!! Eller så otroligt är det väl egentligen inte...

Natten till idag visade det sig att Tyra hade diarré. Två gånger fick jag släppa ut henne...hon som nästan aldrig har dålig mage. I morse väckte Stefan mig då han var lite orolig för Tyra som inte rörde sig som hon brukar. Hon var stel, framförallt i bak och ville inte gå så mycket. Det märktes att Tyra hade ont.

Jag beställde tid till veterinären. Funderade om något fastnat i tarmen som gjorde att hon fick som magknip?? Hon var lite häsjigare än vanligt, drack lite mer. Ingen feber hade hon. Men man blir ju lite fundersam vad som gjorde att hon hade så ont??

Veterinären kände igenom henne noga och konstaterade att hon ömmade på ryggen. En muskel till vänster om ryggraden ungefär mitt på ryggen verkar ha sträckts. Och inte är det konstigt med tanke på hur flickorna flyger och far och hoppar. Igår hade dom tex busat rejält på isen. Hon kan ju ha halkat till...eller det gör hon hela tiden, men oftast går det bra även om jag ofta sagt att det är konstigt att dom inte gör sig illa med tanke på hur dom flyger och far hela tiden!

Han kände även noga igenom buken och Tyra ömmade inte alls. Livmodern var liten och fin.

Känns skönt att ha kollat upp henne ordentligt (även om det kostade...). Hon känns redan bättre med lite Arnica (homeopatmedel).

Allt gott!//Emelie

Igår var det en helt underbar dag! Hundarna och jag väntar på promenadsällskap...

Tror det är nån som kommer nu! Dina som sparat en fluffig lockig kudde på rumpan...hon löper för fullt nu och har nästan slutat fälla...har ju tänkt anmäla henne till rasspecialen i Sala. Men hennes nuvarande frisyr förstärker hennes redan lite höga rumpa...får se hur jag gör...har några dar till att fundera...

Stefan och pojkarna åkte före med bil ner till Långsjön här nere i skogen. Stefan riggade för fiske...men det nappade inte denna gång.

Vi grillade korv. Jag tränade lite drag med Tyra. Det går väl sådär. Tycker ändå att vi fått en bra ingång i träningen nu. Känns som att nu gäller det bara att öva. Hon förstår orden framåt, höger och vänster, men det betyder ju inte alltid att hon gör som jag säger. Men hon tycker det är himla kul med draget, så jag ska försöka få till några korta träningspass i veckan, då tror jag vi kommer kunna komma upp i tävlingskondition fram i vår...

Henrik och Rickard åkte lite pulka efter Tyra men det blev lite tungdraget idag då solen värmde en hel del och snön töade. Det var även tungt för Rickard att skjutsa Henrik på sparken.

Henrik

Rickard

Och ljuset är perfekt för fotografering. Tyra

Dina

Så var det dags att packa in grejerna i bilen. Oooops. Helt plötsligt hoppade Tyra in i bak....och snart även Dina! Jag måste säga att jag slutar aldrig förvånas över deras spänst. Det var alltså i denna bilen dom hoppade upp...luckan var uppfälld då det inte alls var meningen att dom skulle åka bil hem.

En suddig bild tyvärr. Christian ställde Henriks skida (ca 90 cm...det vet ju alla) för att visa höjden...men Dina hjälpte då genast till med lastningen...hon fick upp hela skidan i bilen. Dina är verkligen en rolig hund, även om vissa av hennes påhitt kan bli besvärliga...men ack så charmiga...

Christian och jag promenerade tillbaka med hundarna också. Dina står och spanar i motljus.

Allt gott!//Emelie

Så klantigt...skulle gått det första steget för att bli B-figurant idag. Jag var så säker att kursen var imorgon så jag dubbelkollade inte ens i almanackan...förrän det var försent...

Jag hoppas att jag kanske kan fixa den utbildningen på annat vis så att jag sen kan hoppa på fortsättningsutbildningen...får se hur det kan gå??

Idag har mamma varit och hälsat på. Mysigt tyckte Henrik och Rickard.

Mamma och jag pratade lite om vår labrador Kerry som vi skaffade när jag var tonåring... Kerry kom tillbaka till kenneln när hon var några månader. Jag tror hon var 7 månader när vi tog över henne. Det visade sig att hon nog hade blivit ganska illa behandlad hos dom första ägarna. Hon var livrädd...framförallt för vuxna karlar...än värre med skärmmössa på... Min pappa kunde sitta med leverpastej i handen medans Kerry skällde som en tok där hon satt under matbordet med svansen mellan benen. Usch, vill inte tänka på vad dom gjort mot henne som valp. Min pappa kunde inte ens gå och lägga sig i början utan att mamma fick ta ut Kerry ur sovrummet först.

Det var inga problem med mamma och oss barn. Men kom någon och hälsade på så slutade inte Kerry att skälla förrän dom gått igen.

Min mamma jobbade som bara den med Kerry. Hon gick kurser på brukshundklubben. Kerry var livrädd när dom började. Satt och skakade...kräktes... Dom sa till mamma att antingen får ni en tillgiven familjehund eller så får ni avliva henne...så illa bedömde dom att det var. Mamma som var uppvuxen med hund men inte direkt hade tränat hund, tränade massor. Tom innan hon gick till jobbet på mornarna tränade hon.

Jag minns bara att jag ÄLSKADE denna hund. Jag tyckte hon var världens vackraste...men hon var nog egentligen en ganska ful labrador... Minns att Kerry vid ett tillfälle låg i soffan. Jag satte mig bredvid och började gosa med Kerry. Kerry morrade då mot mig och visade tänderna. Jag tänkte att så får hon inte göra samtidigt som jag blev lite rädd att hon skulle hugga. Jag tog ner Kerry på golvet. Där kunde jag gosa med henne utan att hon sa nåt. Jag tog upp henne i soffan-samma sak, morrningar när jag försökte krama och gosa-ner på golvet igen och där sa hon ingenting. Minns att jag gjorde så tills hon inte sa nåt när jag gosade med henne i soffan. Minns också att jag tänkte att jag mentalt måste känna att jag inte är rädd för henne när jag börjar gosa och att jag mentalt ska känna att detta får jag göra. Så jag fick både övervinna min rädsla att hon skulle morra mot mig samtidigt som jag tränade henne genom att gosa med henne på golvet. Minns att jag aldrig använde några tillsägelser. Det handlade mycket om min inställning mentalt. Sen morrade hon aldrig mot mig igen. Kerry blev en tillgiven familjehund. Hon övervann sina rädslor mer och mer. Minns speciellt när hon övervann rädslan för vår vän Kjell, 2 meter lång. En stor karl. När hon väl övervunnit rädslan för Kjell så var hon som ett klistermärke på honom. Han var en stor favorit så fort han kom och hälsade på. Kerry vann många hjärtan på sin väg genom livet. Hon blev gammal. 15 år.

Mamma mindes när det var dags för röntgen. Kerry hade 2:or på höfterna.... Mamma blev förtvivlad, grät, även om avel aldrig varit på tapeten. Men dom tårarna visade sig vara väldigt onödiga. Kerry var en frisk och rörlig hund i hela sitt 15-åriga liv. Verkade som hon fick någon form av propp i hjärnan. Kom och gick under hennes sista år tills mamma insåg att det var dags att åka till veterinären för att ta avsked av Kerry. Kerry Kurran Koko som en Gök Koko. Längtan efter henne var en stark drivande kraft att jag sedan skaffade Rossina...och sen började kärleken till berner sennen ta över mitt hjärta   ...

Rossinas barnbarnsbarn: Fina Rossinas Glimmande Dina 1 år och 9 månader

Allt gott!//Emelie

Idag åkte vi till Medevi och gick vår vackra Torparunda! Isiga vindar blåste och mina fingervantbeklädda händer kunde bara fotografera ytterst begränsat. Men världens vackraste plats var vacker även idag med klonkande isflak och isande vind.

Strandbruden Tyra

Strandbus

Dina med den isande vinden i ansiktet

Dina på ångbåtsbryggan

Och sen dristade jag mig även denna vecka att besöka Mibisan´s kennel (om ni följer länken så ser ni hur allvarligt sjuk jag är i valpsjukan   ) som just nu har en kull whippetvalpar som i natt fyller tre veckor. Visste att jag låg i farozonen för den fruktade valpsjukan... Var där förra veckan också och föll då för Mibisan´s Mr Sound of Music...och idag kröp han fram till mig direkt när jag satte mig i valphagen. Usch vad jobbigt det här blev...och dessutom sa valparnas "farmor" Madde som har stor kunskap om whippet att som det var idag så var Pigge (som han kallas efter far sin, eller Marie kallar honom Piggelin men jag kallar honom Pigge) den hon tyckte var mest lovande i kullen...jag föll för hans framåtanda som märktes tydligt redan förra veckan då han bara var två veckor.

En annan favorit både till Madde och givetvis till de blivande ägarna som också var där idag var lilla Annie. Här snusar Annie och Pigge th.

Ett gäng trötta whippetvalpar efter en intensiv fotosession.

Vem kan detta vara??? Jag hade bara ögon för de faunefärgade svartmaskade Annie och Pigge. Men tror det är Mibisan´s Miss Kiss Me Kate. Nej det är nog Miss My Fair Lady såg jag nyss när jag kollade in Maries blogg...

Och så till min favorit...

Mibisan´s Mr Sound of Music 3 veckor  

Ja nu är jag valpsjuk kan jag lova... 

Allt gott!//Emelie