...och med rinnande tårar uppdaterar jag dagens blogg.

Sanningen pockade på mer och mer. Söndag natt väckte Bimbo mig kl 4. Jag visste vad hon ville. Jag ringde Strömsholm och sa att jag inte ville vänta till tisdag. Vi var där kl 8.00 på måndag morgon 14:e juli, Stefans och min bröllopsdag.

Bimbo undersöktes med ultraljud. Veterinären såg direkt cellförändringar på alla inre organ. En annan veterinär kallades in för att bekräfta. Dom är verkligen skickliga på Strömsholm. Helt plötsligt var svaret tydligt och det gick snabbt att ta reda på. Veterinären i Valla såg ju ingenting på röntgenbilden i lördags????

Beskedet var väntat. På ett undermedvetet plan har jag vetat detta hela tiden. Jag var förberedd och beredd. Bimbo var också lugn hela tiden. Det är som om hon väntat ut mig, jag har inte klarat av att ta emot detta besked förräns nu, vi har haft tid att ta förväl, jag är så tacksam mot Bimbo för detta. Nu smärtar dåligt samvete, sorg och saknad mina tankar och mitt hjärta. Dåligt samvete för att jag lät det gå så långt, hon skulle ha fått somna tidigare. Men jag vet också att detta är en sorgeprocess som måste gås igenom, jag känner igen tankarna och känslorna från när jag tog bort Rossina. Jag vet också att tiden läker, hur osannolikt det än känns just nu.

Bimbo ska obduceras för att ta reda på vilken cancerform hon led av.

Nu är Bimbo hos sin mormor som hon från första stund haft en nära relation till. För hundarna är ju detta naturligt.

Dessa trogna varelser som lär oss villkorslös kärlek. Det gör så ont men det är också den största gåvan. Jag älskar dig Bimbo. Dom orden upprepade jag när du lämnade mig. Jag lät dig gå för jag vet att det är viktigt i sådana här stunder. Du gick så lugnt och fridfullt. Tack för allt fantastiskt du givit mig och många andra. Du var för ung men sånt är livet ibland. Du finns men inte i fysisk form längre. Jag älskar dig!

Farväl.//Din matte