Efter ett samtal som jag hade i veckan så blev jag inspirerad att berätta om två episoder här i bloggen.

Den första episoden utspelar sig för ca 9 år sen. Rossina var då dryga året och jag, Rossina och Rossinas bästis Peppe (en några månader yngre Hovawart-hane) var på promenad i Nackareservatet, Stockholm, en regnig dag.

Vi var ensamma i skogen, men plötsligt när vi kommer fram till skogsbrynet så får jag och hundarna samtidigt syn på en människa ganska långt bort på gärdet. NEJ! Tänker jag. YES! Tänker hundarna och far iväg i full galopp mot denna stackars människa som ser ut att vara djupt försjunken i sina tankar då hon (det visar sig vara en hon) går och vevar med armarna och slänger med benen.

Jag springer hojtandes efter hundarna, vilket givetvis upplevs som ett extra stöd i deras framfart. När dom kommer fram till denna underliga (i hundarnas ögon) människa så skriker den stackars vettskrämda kvinnan och slår vilt mot hundarna med sitt paraply. Hur kul kan detta bli, verkar hundarna tänka och studsar skällandes runt kvinnan samtidigt som dom försöker fånga paraplyet som hon fäktar med. En dragkamp skulle ju inte sitta fel!

Den skrämda kvinnan upplever givetvis deras beteende som hotfullt och aggressivt. Hon såg det INTE som någon lek!

Jag lyckas till sist fånga upp de två uppspelta stora hundarna och ber så mycket jag kan om förlåtelse och försöker tafatt förklara att hundarna upplevde hennes gångstil som konstig och att dom inte alls var aggressiva. Men det lät ju fel hur jag än försökte förklara. Kvinnans rädsla utbyttes mot ilska och hon kände sig bara ännu mer påhoppad när jag dessutom sa att hon gick konstigt. Hon kallade mig för rasist och menade att jag bussat hundarna på henne. Det blev så fel det kunde bli och jag tog givetvis på mig hela skulden, då felet till 100% var mitt. När jag gick ifrån henne så kastade hon i sin ilska paraplyet efter mig och hundarna men som tur var så blev ingen av oss träffade. Vi fick skiljas, hon rädd och skitförbannad och jag som en dålig matte med noll koll på mina hundar. Så fel det kan bli!

Den andra episoden utspelar sig några månader senare. Nu var Rossina och jag på promenad i blåbärsskogen. Bakom kröken står en liten pojke på 3-4 år och sjunger i blåbärsriset. Pojkens föräldrar plockar blåbär en bra bit ifrån honom. Rossina, som älskade barn, började springa mot pojken som blev skrämd då han såg en stor hund komma springandes emot honom. Jag ropar åt pojken att hunden kommer inte fram då jag visste att Rossina (helt utan uppfostran till detta) var väldigt varsam med barn. Pojken gjorde dessutom instinktivt helt "rätt", han stod blick stilla rakt upp och ner och signalerade "kom inte hit, jag är rädd". Rossina stannade mycket riktigt flera meter ifrån pojken och jag kopplade upp henne. Pojken ville genast hälsa på Rossina och han klappade förtjust en lika förtjust Rossina. Så rätt det blev, trots att matte hade lika dålig koll den här gången! Rossina kom ju inte när jag ropade på henne då pojken var alldeles för intressant.

Det är inte alltid så lätt att vara hundägare till världens finaste hund...tycker matte ja!

Ha det gott//Emelie