Idag för 11 år sen så började Rossina krysta ut kennelns första valp kl. 8.30 på morgonen. Det fortsatte i ganska rask takt, men när 11 var födda och jag tyckte det verkade som om där var fler på gång så åkte vi till veterinären. Där fick Rossina efter röntgen och konstaterande att där fanns två till, en värkstimulerande spruta och nummer 12 kom i bilen på väg hem och nummer 13 kom när vi precis kommit hem. Alla levde och mådde bra från början. Jag fattade nog inte riktigt då hur otroligt lätt allt egentligen varit och hur bra allt fortsatte!

För jag var helt slut. Jag vägde de små TRE gånger om dan och hade dom då inte ökat eller kanske precis bajsat så att dom minskat några gram så fick dom lite valpvälling i nappflaska. Det var alltid olika som fick, så dom var jämna från start. Och nätterna ska vi inte tala om. I början så kunde jag inte sova länge...var ju tvungen att räkna...1, 2, 3.....10, 11, 12...och inte var det lätt att se vilka man räknat. Ibland kom jag bara till 10 och började hysteriskt lyfta på Rossinas tassar och huvud och känna bakom ryggen...phu...

När jag efter två veckor åkte till veterinären för att Rossina inte slutat blöda riktigt, så tyckte han att jag skulle ta med valparna också...jag tror han ville kolla hur det gick med så många...egentligen. Jag var nog den som såg slitnast ut när vi kom till veterinären.

Han skrattade lite åt mig när jag berättade att jag höll på och stödmatade tre gånger om dan. Rossina dignade av mjölk och valparna var fina i hullet, inte var det stora valpar men dom ökade fint i vikt. Jag tror jag fortsatte med nån vägning/stödmatning om dygnet efter det innan det snart var dags för valparna att introduceras med riktig mat.

Minns också hur veterinären sa "det här är roligt va?". Roligt!!!??? Jag hade aldrig varit så orolig i mitt liv att nåt skulle hända dessa små! Och dom var ju så många!!

Och Rossina körde med mig. Minst en gång varje natt väckte hon mig....hon skulle bajsa...på natten. Minns en natt som hon väckt mig och vi kom ut och hon bajsade inte....då blev jag som utschasad matte ARG...skit då hund...skrek jag. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att ammande mödrar behöver ju inte klä på sig och gå ut på nätterna iallafall!! Och ja, nu när jag vet. Amning av bäbisar är en barnlek i ordets rätta bemärkelse. Sen har jag fått två barn som alltid sovit bra...så det är nog olika med det med...

Rossina hade även en annan grej. Hon skulle dricka vatten i en speciell skål. Jag hade vattenskålar placerade på flera ställen hemma när hon hade sin valpkull. Men det var bara en vattenskål som dög...den minsta som stod längst från vattenkranen, så den skulle fyllas på med jämna mellanrum och var jag inte allert nog så skällde Rossina uppfordrande och tittade ner i den tomma vattenskålen. Det går ju lite vatten när man diar 13 stycken... Hon var lite grevinneaktig på flera sätt Rossina (döpt efter grevinnan Rossina i Mozart-operorna). Om en dörr stod på glänt och Rossina mycket väl kunde gå igenom...men det var lite trångt...så skällde Rossina och talade så om sin önskan att jag skulle öppna dörren på vid gavel....och helst rulla ut röda mattan också kändes det som.

Ja, många minnen blir det efter de olika personligheterna. Även dottern Fjollan som jag behöll ur min första kull är nu död. Fjollan som var så pigg och rörlig för sin ålder. Jag sa till en vän en gång, det enda som kan ta död på henne är cancer...hon verkade så fräsch i kroppen, kändes aldrig som den kroppen kunde bli gammal. Och det blev den inte heller. Cancern slog till när Fjollan var lite drygt 9 år.

En annan ur kullen jag tänker lite extra på idag är förstås Berra (Fina Rossinas Guglielmo). Han levde också pigg för sin ålder ända till för en vecka sen. Trots sin för en berner höga ålder så fick det gå förhållandevis fort på slutet. Sånt är värt väldigt mycket. Sänder en extra kram igen till dig Elly, förstår att det är tungt för dig idag...  

En som fortfarande lever är Fina Rossinas Elvira! Och vad jag förstår på matte och ser på bilderna så är hon pigg. Så lik Fjollan. Elvira har som jag nyss berättat en kull med 6 friröntgade hanar efter sig. En bor kvar hemma med mamma, Prinsen eller Ananke som han heter i stamtavlan. Han har inget kennelnamn eftersom att det var första kullen för matte Emma med familj. Jag trodde också att min första kull skulle både bli den första och enda kullen, hade inga planer då på att fortsätta. Men så blev det att jag behöll en fin och duktig mammatik i Fjollan som har tre kullar efter sig. Tyra är från hennes tredje kull.

Det är en i kullen jag inte hört nåt ifrån. Det är Serlina. Dom skickade brev ibland och senast jag hörde nåt var för fyra år sen och då var Serlina fortfarande pigg...kanske lever Serlina fortfarande??

Elvira lever iallafall och mår bra tillsammans med matte Emma och sin son Prinsen.

          Prinsen

Allt gott!//Emelie

I torsdags kväll var det dragträning i Finspång. Det var bara Susanne med Quila och Ronja och jag med Tyra som var där. Men vi fick lite bra träning Susanne och jag.

Det blev att vi tränade gatukorsningen med target som det så fint heter. Iallafall så har jag en hel del problem med hur jag ska träna in dragmomenten med Tyra. Nu känner jag att jag fått en bra metod att träna gatukorsning med. Läxan till nästa dragträning blir att fixa gatukorsningen och att jag styr Tyra bakom vagnen.

Idag har vi tränat gatukorsningen. Jag är fortfarande inte bakom vagnen men jag tror jag kommer dit... Känns som jag har en bra träningsmetod! Idag satte sig Henrik på vagnen en sväng också. Vi utförde momentet med Henrik på vagnen några gånger. Att Henrik satt där gjorde ingen skillnad...känns som att vi är på G med dragträningen nu!

  Igår fick jag ett mail med många bilder. Mailet kom från Emma. Emma är matte till Fina Rossinas Elvira. Elvira är pigg och fräsch och fyller 11 år på måndag!!!! Kommer en separat blogg om hennes födelsedag!

    Elvira har faktiskt en kull valpar efter sig! Det bidde 6 hanar! Alla är friröntgade på lederna. En hane bor kvar med mamma Elvira och matte Emma. Han är nu 7½ år. Och ska debutera i utställningsringen i början på november! Intressant att bevara stamtavlor med lite ovanligare och friska långlivade hundar i... Tyvärr kan ju inte jag använda Elviras son då inavelsgraden blir för hög ihop med mina för att det ska vara sunt för rasen.

Elviras son har inget kennelnamn utan heter Ananke kort och gott i stamtavlan. Han går under namnet Prinsen till vardags. Prinsens morfar är alltså pappa till min första kull på 13 valpar. Dogwoods Sacred Spirit "Bamse" var över 7 år vid parningen och blev över 10 år innan han dog. Han har bara min kull efter sig.

Ananke "Prinsen"

  Tillsammans med matte Emma   Tillsammans med mamma Elvira   Bara för att Emma anmälde Prinsen till utställningen i Växjö så slog jag till och anmälde Dina också! Hon börjar få fin päls igen! Och jag ser verkligen fram emot att träffa Emma och Prinsen och även min första berner och tillika min första kulls mamma Rossinas uppfödare Lena Heimark kommer! Kul ska det bli att träffa er och några till jag vet kommer vara där!!

Dina

        Dinas mamma och Rossinas barnbarn Tyra börjar också bli blank och fin i pälsen.

      Planerna för Tyra är att träna in dragmomenten till Arbetsprov 1 och fixa till en AP-titel i vår  !!

 //Emelie

Tack för fina kommentarer till förra inlägget. En extra kram till Elly vill jag också sända.

Fick se några härliga bilder på facebook tidigare ikväll. Det var Milla i fullt rejs med sin goldenkompis Krille.

Millas husse och matte har haft tre berner innan Milla kom in i deras liv. Milla är, för er som eventuellt inte vet, kullsyster till min Glimmande Dina och heter Fina Rossinas Greta Garbo i stamtavlan.

Jag har mycket kontakt med Millas husse och matte. Och jag får höra många fina ord om Milla vilket värmer mitt hjärta mycket.

Milla röntgades snart efter sin 1-årsdag. Hon röntgades med D-höfter (båda sidor). Höfterna var slappa som man säger. Höftkulan låg inte riktigt i höftskålen som den skulle. Milla har aldrig visat tillstymmelse till problem. Tvärtom så upplever husse och matte Milla som extremt smidig, hon hoppar gärna upp på höööööga stenar, flyger och far i skogen, slår nästan knut på sig själv när hon busar med bästisen Krille. Hon är den rörligaste av deras fyra berner de haft genom åren och då var deras förra helt friröntgad och dessutom betydligt mindre i storleken än Milla, som vuxit till sig ganska rejält med sina 43 kilo vid året (10 kg mer än kullsyrran Dina).

Tanken är att Millas husse och matte ska låta röntga om Milla. Men jag tror det kan vara värt att vänta ett bra tag. Huvudsaken är ju att hon inte visar nåt. Tänk så olika en bokstav kan yttra sig!?

            Gillar denna bild där Milla tacklat Krille...hihi   Jag hoppas muskulaturen stramas upp och att höftkulorna hamnar bättre till.

Matte Anne-Greth tar så många fina bilder. Här några fler dagsfärska stulna från facebook...

      Längtar så att få träffa hela G-kullen den 16 okober då dom ska göra MH allihop!! Och visst ska det bli härligt att träffa alla goa hussar och mattar också!!!

Allt gott!!//Emelie

...fick Fina Rossinas Guglielmo "Berra" somna för gott. Detta efter ett med bernermått mätt långt liv. Berra skulle fylla 11 år om en vecka.

Mina tankar har de senaste veckorna varit hos Berra med matte. Matte Elly visste att en tumör växte i Berras lunga. Men det var bakdelen som inte ville hänga med och sista veckan har Berra tappat matlusten. Elly har hela tiden underrättat mig om allt som varit med Berra. Jag har under hela Berras liv fått träffa honom med jämna mellanrum.Tack Elly.

Visst är alla våra hundar speciella men vissa är ändock något alldeles särskilt speciella. Berra var det och jag har många roliga minnen av Berra. Både minnen som Elly delat med sig och egna minnen.

När jag berättar om Berra för vänner så frågar alla "är det han i liften?". Och visst är det Berra som är förevigad tillsammans med sin matte Elly sittandes i en korglift högt över marken. En bild jag letat efter på min dator länge nyss, men jag hittade den inte. Jag vet att den finns där någonstans, men det var visst inte meningen att den skulle komma in i dagens blogg.

Berra var så sent som för några veckor sen på fjällvandring tillsammans med Elly och Ellys väninnor och tillika Berras fanclub. Berra kunde trots att han blev så gammal leva ett aktivt hundliv in i det sista. Och jag är så tacksam för det liv som Elly givit Berra.

Minnena pockar på... Berra har onekligen en specielll plats i mitt hjärta också. Han utmärkte sig redan som 6-veckorsvalp genom att vara den livligaste av 13 livliga. Och så har han levt i alla sina 11 år.

I början på juni i år så bodde Berra här i några dagar. Denna bild är tagen då för 4 månader sen.

  Och här ska han åka hem igen med sin matte...

Jag har fått länken till inlägget (tack Susanne) med bilden på Berra och matte Elly i liften, bilden är verkligen helt underbar! Klicka här

 //Emelie

När din hund gått igenom en mentalbeskrivning (MH) så heter det att den har känd mental status.

Alla mina bernertikar (6 stycken) som jag ägt och som gått i avel har känd mental status...utom Dina. Men jag längtar och längtar. Söndagen den 16 oktober är det mentalbeskrivning för hela G-kullen på Motala brukshundklubb. Då ska Dina med kullsyskon göra MH.

Ett MH består av att hunden får gå igenom några moment. En beskrivare iaktar hunden och har ett protokoll med fem alternativ som beskriver hur hunden reagerar på varje moment. Det går att se hur en mentalbeskrivning, MH går till på Svenska Sennenhundklubbens hemsida.

Det är så spännande att se hur hundarna reagerar. Ett MH är just en BESKRIVNING. Det är ingen värdering av hundens mentalitet. Men jag som uppfödare har givetvis värderingar på vad jag tycker är bra mentala kvaliteter för avel.

Egentligen är den nuvarande mentalbeskrivningen väldigt ofullständigt utformad för att beskriva just bernerns rastypiska egenskaper. Men den är definitivt bättre än ingen beskrivning alls.

Det jag som uppfödare tittar mycket på är bla de tre första momenten som handlar om kontakt/hantering. Jag vill att hunden ska ha 3:or eller allra helst 4:or på dom momenten. 3:or betyder att hunden accepterar men svarar inte med kontaktbeteende. En 4:a betyder att hunden accepterar och svarar med kontaktbeteende. Sen ska man alltid ta med i beräkningen att yttre orsaker som inte har med hundens mentalitet i allmänhet att göra kan påverka resultatet. Därför är det viktigt att inte döma en hund utefter några siffror på en mentalbeskrivning. Precis som man inte kan döma en hund efter en utställning... Däremot tycker jag att går det bra för en hund på en mentalbeskrivning eller utställning så säger det något positivt om den hunden.

En annan sak jag tittar på är hur hunden avreagerar. Att hunden tycker att en overall som fälls upp framför nosen eller ett plötsligt skrammel är otäckt är helt normalt. Det intressanta på beskrivningen är att se hur hunden löser situationen. Hur lång tid det tar för den att avreagera. I vissa fall klarar inte hunden att avreagera inom den utsatta tiden och då gör man lämpligast i att avbryta beskrivningen. Det är då också viktigt att man stannar kvar på platsen med hunden tills man ser att hunden är helt lugn. Det kan ibland ta tid, men är viktigt så att hunden inte tar med sig onödigt obehagliga upplevelser hem. Även här kan det vara tillfälligheter som gör att man måste avbryta. Jag som har bäst erfarenhet av tikar har märkt att mina tikar är känsligast precis före och under löp. Jag tror att Dina kommer att vara i en perfekt hormonell fas under sitt MH! Men även detta varierar från individ till individ.

Det ska iallafall bli väldigt spännande den 16 oktober. Jag tror att jag kommer att få se med mina mått mätt fina mentalbeskrivningar...vi får se om jag har rätt???

Bilder från idag.

Dina

  Dina med mamma Tyra

  Tyra har känd mental status. Hon gjorde sitt MH ganska precis före sitt andra löp och var inte i sin bästa hormonella form. Men hon gjorde ett helt ok MH. Jag har inte haft en hund som varit så rädd för spöken. Men det jag är extra nöjd med är att Tyra lyckades avreagera efter spökena såpass att hon ändå fick en 1:a (helt oberörd) på skottet sen. Blir spännande att se hur hennes avkommor kommer att reagera söndagen den 16 oktober!?

Allt gott!//Emelie

Vädret idag har varit lika härligt som igår. Och höstsolen bland höstfärgerna manar till fotografering av våra vackra berner...

Jag har mycket tankar och funderingar kring hunderiet...men känns lite drygt att skriva ner ALLT! Inte minst för er som läser min blogg.

Ni fick lite tips om selar i förra inlägget. Men nu får ni bara lite ögongodis. Även om jag inte fick till någon sån där riktigt bra höstljusbild idag.

Tyra

    Dina

      Och så fick jag en så fin bild skickad till mig på en favoritberner. Jag hoppas verkligen att det kommer bli valpar mellan Gazton och en tik från mig nån gång i framtiden. Det är ju inte hur mycket tid som helst att vinka på, då Gazton fyller 8 år i januari. Men Gazton är som en unghane vars  favoritsysselsättning är att hoppa...staket är till för att hoppa över är Gaztons...och faktiskt även Tyras motto. Planen var egentligen att para Tyra med Gazton detta löp eftersom att Malva gick tom (troligen pga för sen parning...Gazton har dugliga simmare, det har vi kollat)...men så bestämde jag att avstå att para Tyra. Och för säkerhets skull (från Tyras sida...) så fick hon lite men dock hosta som varade precis över höglöpet...

Vi får se vad som är meningen i framtiden...???

Gazton

Allt gott!//Emelie

Tack för din kommentar till mitt förra inlägg! Nu fick jag en idé till bloggämne!

Jag har köpt nya selar till mina flickor.

          Isabelle frågade om mina drar mindre med selarna jag köpt. Svaret är nej. Selarna jag köpt har däremot en perfekt passform. Är lätta att sätta på och har ett bra knäppe. Och sele är så mycket bättre anatomiskt för hunden om den skulle dra eller rycka i kopplet.

Mina flickor drar inte direkt när vi går men dom kan däremot titta på varandra och göra ett plötsligt ryck...något som lönat sig några gånger...MEN jag har faktiskt lite bättre styrka och kontroll när dom har selar jämfört med halsband och har stoppat dom flera gånger också...men det gäller att jag är beredd då...

Det finns däremot selar som jag vet är super om din hund antingen drar mycket eller ibland blir extremivrig och då drar och rycker som en tok. Catrin har köpt en sådan sele till Kelly (Fina Rossinas Grace Kelly). Dom finns i lite olika utformning. Dels med samma utformning som mina har som kallas Y-sele. Vilket är en utformning som jag personligen rekommenderar då det blir en bättre stabilitet i dom selarna. Kelly har den vanliga utformningen på sin sele.

    Grejen med dessa "antidrag"-selar är att man fäster kopplet i en ring mitt på bogen. Kelly kan bli tokivrig ibland och då drar och kastar hon sig som en tok i kopplet. Catrin höll bara emot men Kelly triggades nästan till hysteri av halsbandet, även om inte Catrin hade stryphalsband (som jag å det bestämdaste helt avråder ifrån). Sele är så mycket bättre avlastningsmässigt och när kopplet fästs på bogen så mister hunden helt sin kraft och resultatet är att hunden slutar försöka dra direkt.

Dina framförallt kan kasta sig framåt...bla om hon sitter fastbunden någonstans och jag kommer emot för att koppla loss henne. När hon kastar sig framåt i kopplet blir det ett väldigt hårt och obehagligt ryck i hals och nacke när hon hade halsband. Detta var en stark orsak att jag ville ha selar istället för halsband till mina hundar. Selen är anatomiskt och avlastningsmässigt så mycket bättre för hunden och samtidigt så får jag bättre kontroll även om jag inte har en antidragsele.

Men om du har en hund som drar och rycker mycket i kopplet och du vill ha en ultimat och för hunden skonsam kontroll på hunden så ska du skaffa en sele med ring frampå bogen.

Så jag slår ett slag för sele i denna blogg! Och mina flickors selar har jag köpt över nätet här och det är sk Y-selar av märket Hurta.

Allt gott!//Emelie

Lider av bloggtorka...

Allt bra med flickorna.

Dina i solen idag...

    Några bilder jag tog för ett tag sen som jag inte lagt in här förut.

Tyra

    Dina

Det som hägrar närmast på hundfronten är mentalbeskrivning för G-kullen söndagen den 16 oktober....såååå roligt det ska bli!

Allt gott kära vänner!//Emelie