Idag för 11 år sen så började Rossina krysta ut kennelns första valp kl. 8.30 på morgonen. Det fortsatte i ganska rask takt, men när 11 var födda och jag tyckte det verkade som om där var fler på gång så åkte vi till veterinären. Där fick Rossina efter röntgen och konstaterande att där fanns två till, en värkstimulerande spruta och nummer 12 kom i bilen på väg hem och nummer 13 kom när vi precis kommit hem. Alla levde och mådde bra från början. Jag fattade nog inte riktigt då hur otroligt lätt allt egentligen varit och hur bra allt fortsatte!

För jag var helt slut. Jag vägde de små TRE gånger om dan och hade dom då inte ökat eller kanske precis bajsat så att dom minskat några gram så fick dom lite valpvälling i nappflaska. Det var alltid olika som fick, så dom var jämna från start. Och nätterna ska vi inte tala om. I början så kunde jag inte sova länge...var ju tvungen att räkna...1, 2, 3.....10, 11, 12...och inte var det lätt att se vilka man räknat. Ibland kom jag bara till 10 och började hysteriskt lyfta på Rossinas tassar och huvud och känna bakom ryggen...phu...

När jag efter två veckor åkte till veterinären för att Rossina inte slutat blöda riktigt, så tyckte han att jag skulle ta med valparna också...jag tror han ville kolla hur det gick med så många...egentligen. Jag var nog den som såg slitnast ut när vi kom till veterinären.

Han skrattade lite åt mig när jag berättade att jag höll på och stödmatade tre gånger om dan. Rossina dignade av mjölk och valparna var fina i hullet, inte var det stora valpar men dom ökade fint i vikt. Jag tror jag fortsatte med nån vägning/stödmatning om dygnet efter det innan det snart var dags för valparna att introduceras med riktig mat.

Minns också hur veterinären sa "det här är roligt va?". Roligt!!!??? Jag hade aldrig varit så orolig i mitt liv att nåt skulle hända dessa små! Och dom var ju så många!!

Och Rossina körde med mig. Minst en gång varje natt väckte hon mig....hon skulle bajsa...på natten. Minns en natt som hon väckt mig och vi kom ut och hon bajsade inte....då blev jag som utschasad matte ARG...skit då hund...skrek jag. Jag kommer ihåg hur jag tänkte att ammande mödrar behöver ju inte klä på sig och gå ut på nätterna iallafall!! Och ja, nu när jag vet. Amning av bäbisar är en barnlek i ordets rätta bemärkelse. Sen har jag fått två barn som alltid sovit bra...så det är nog olika med det med...

Rossina hade även en annan grej. Hon skulle dricka vatten i en speciell skål. Jag hade vattenskålar placerade på flera ställen hemma när hon hade sin valpkull. Men det var bara en vattenskål som dög...den minsta som stod längst från vattenkranen, så den skulle fyllas på med jämna mellanrum och var jag inte allert nog så skällde Rossina uppfordrande och tittade ner i den tomma vattenskålen. Det går ju lite vatten när man diar 13 stycken... Hon var lite grevinneaktig på flera sätt Rossina (döpt efter grevinnan Rossina i Mozart-operorna). Om en dörr stod på glänt och Rossina mycket väl kunde gå igenom...men det var lite trångt...så skällde Rossina och talade så om sin önskan att jag skulle öppna dörren på vid gavel....och helst rulla ut röda mattan också kändes det som.

Ja, många minnen blir det efter de olika personligheterna. Även dottern Fjollan som jag behöll ur min första kull är nu död. Fjollan som var så pigg och rörlig för sin ålder. Jag sa till en vän en gång, det enda som kan ta död på henne är cancer...hon verkade så fräsch i kroppen, kändes aldrig som den kroppen kunde bli gammal. Och det blev den inte heller. Cancern slog till när Fjollan var lite drygt 9 år.

En annan ur kullen jag tänker lite extra på idag är förstås Berra (Fina Rossinas Guglielmo). Han levde också pigg för sin ålder ända till för en vecka sen. Trots sin för en berner höga ålder så fick det gå förhållandevis fort på slutet. Sånt är värt väldigt mycket. Sänder en extra kram igen till dig Elly, förstår att det är tungt för dig idag...  

En som fortfarande lever är Fina Rossinas Elvira! Och vad jag förstår på matte och ser på bilderna så är hon pigg. Så lik Fjollan. Elvira har som jag nyss berättat en kull med 6 friröntgade hanar efter sig. En bor kvar hemma med mamma, Prinsen eller Ananke som han heter i stamtavlan. Han har inget kennelnamn eftersom att det var första kullen för matte Emma med familj. Jag trodde också att min första kull skulle både bli den första och enda kullen, hade inga planer då på att fortsätta. Men så blev det att jag behöll en fin och duktig mammatik i Fjollan som har tre kullar efter sig. Tyra är från hennes tredje kull.

Det är en i kullen jag inte hört nåt ifrån. Det är Serlina. Dom skickade brev ibland och senast jag hörde nåt var för fyra år sen och då var Serlina fortfarande pigg...kanske lever Serlina fortfarande??

Elvira lever iallafall och mår bra tillsammans med matte Emma och sin son Prinsen.

          Prinsen

Allt gott!//Emelie

 

Marie Carlsvärd

10 oktober 2011 12:42

FANTASTISKT mycket grattis till 11-åringen <3.

/Marie

 

Emma

10 oktober 2011 13:33

Förstår att du hade fullt schå med 13 stycken, tycker gott o väl det räckte med 6 jag :) men fint skrivet och gammeltanten ska allt bli några år till det tycker jag nog! :)Men Elvira tackar för gratulationerna! :)

 

Anne-Greth & Gösta & Milla & Moses

10 oktober 2011 14:23

UNDERBAR läsning! Tack, lilla vän! Har du räknat efter hur många hundar totalt som har funnits i ditt hem? HOPPAS att du får höra något - helst positivt - om Serlina. Vi ses på söndag - kram, kram!

 

Elly

10 oktober 2011 16:07

Grattis till Elvira på födelsedagen. Jag trodde länge att Berra också skulle komma dit men han blev alltför trött sista veckan. Mycket roligt att läsa om dina, Emelies, vedermödor med första kullen. Jag vet ju också hur du bodde då med den branta trappan med många turer upp o ned.
Kram Elly

 

sytanten

10 oktober 2011 16:59

<Åh vad härligt att få läsa om dina berner!!! JAG kom på mej själv med att skratta högt..tur att inte gubben är hemma , då hade han undrat. Kram sytanten

http://sytanten-bettan.blogspot.com

 

Quila o Ronja

10 oktober 2011 21:32

Kul läsning, Emelie:-))) Även om du berättat delar av historien för mig.
Vilka härliga bilder på en pigg 11-åring!
Visst är hon gullig, lilla Meya. Snart är det väl dags, att även hon får följa med på våra utflykter, eller hur?
Skönt att du har fina, gamla linjer i din stamtavla, hahaha
Quila o Ronja var vääääldigt sugna på dom där canada-gässen, men det fanns ett staket mellan dom. Pust ;-)
Kram, kram

http://quilaoronja.blogspot.com

 

Carina, Boris & Gänget

13 oktober 2011 22:53

Hälig läsning om din första valpkull! och stort Grattis till dina första 11 år som uppfödare.
Visst är det härligt att få ha dessa gamla, pigga härliga Bernerna så länge. Vi en ju en
10,7 år "gammal unghund" här och är tacksamma för varje dag vi får tillsammans.

Kramar från oss alla

http://eklovens-fotoblogg.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I fredags följde jag med min vän Christian för att hämta hans bernervalp Bernerbandens Emerson hos uppfödaren Birgitte.   Christian har jag lärt känna genom att han mailade mig för länge sedan när han skulle flytta hit till trakterna och ville få...

Nu när jag har fått veta diagnosen så är jag lättad.   Det har varit några dagar med oro här hemma. Det började i söndags. Hulda la sig på promenaden och ville inte gå vidare. Först när jag vände hemåt igen så knatade hon på. Hmmm tänkte jag och ...

Bernern är en fantastisk ras. Men när rasklubben tydligt går ut med att och varför SH pre-testet från Antagene är det viktigaste avelsverktyget för sund avel av berner sennen, men det bara visar sig vara ord utan innehåll så blir jag minst sagt trött...

Så är det med livet. Men jag är ändå tacksam så länge vi och våra berner får vara friska. Vi vet alla att det viktigaste är hälsan. Men visst får man vara lite besviken när man planerar och så går det inte riktigt som man hade hoppats...    Emma ...

Jag skriver mer och mer sällan här i bloggen. Anledningarna till det är flera. En anledning är att jag har så mycket funderingar kring allt med berner och mina berner så det stockar sig, det är svårt att skriva ner allt här utan att verka mer än lovl...