Jag är minst sagt låg just nu. Skriver av mig lite här. Doris värden var ju sämre. Hon mår fortfarande bra. Hon äter med god aptit och flyger och far i skogen. Men med hennes värden så kommer det nog inte att hålla så länge till.

Veterinären och jag har pratat om att söka vidare och vilka ytterligare prov som kan tas för att ställa diagnos. Det som kan göras är ett ultraljud, där kan man se eventuella förändringar på inre organ men inte varför dom isåfall är förändrade. Man kan ta benmärgsprov, men ett sånt plågsamt prov utsätter jag inte Doris för. Om Doris lider av leukemi så har jag bestämt att inte behandla. Behandlingen är en stor påfrestning för hunden och Doris redan dåliga njurvärden... Doris hade lite förstorade lymfknutor sist. Om dom fortsätter växa vilket vi befarar så tar veterinären här en biopsi på lymfknutan. Nu var lymfknutorna för små för att ta biopsi. En biopsi på lymfknutan kan diagnostisera leukemi.

Det jag fokuserar på nu är att Doris ska må så bra som möjligt. Så länge hon är så här pigg så är det fel att ta bort henne. Det är fruktansvärt plågsamt att vara i "dödens väntrum". Det är plågsamt för mig. Doris mår bra och flyger och far med svansen i topp. Jag tränar mig i att vara lite krass. Doris mår bra nu, den dan hon inte mår bra längre så är det min uppgift att låta henne få somna. Doris lider inte av att dö i förtid. Doris är en otroligt fin hund på alla vis. En underbar mentalitet som alla ni som träffat Doris erfarit. Det är tufft att vara matte sådana här stunder. Men än så mår inte Doris dåligt så jag försöker också att må bra så länge. En bra mental träning för mig i att fokusera positivt. Jag hjälper ingen, varken Doris, mina barn och allra minst mig själv med att ta ut sorg i förtid. Att leva nu är viktigt och hälsosamt för kropp och själ.

Angående Fjollans ben. Hon är fortfarande lite halt. Jag tror dock att det är en rejäl sträckning. Hon sträckte om sig vid ett tillfälle vilket jag tror gör att det tar lite längre tid för läkning. Hon mår precis som vanligt fö. Trots att Fjollan är 9 år (om 9 dagar) så är den svåraste biten att hålla henne i stillhet. Hon har dock inte farit fram så hårt så att hon sträckt till den onda muskeln en tredje gång. Givetvis kollar jag upp nogrannare om det inte går tillbaka helt snart.

Avslutningsvis en härlig bild på Doris som jag tog för snart ett år sen, närmare bestämt den 17 oktober 2008, två timmar innan vattnet gick. Vår son Rickard föddes den 18 oktober 2008.

Så här är Doris fortfarande! Full av liv och fart.

Allt gott!//Emelie

 

Maria

1 oktober 2009 13:29

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva till dig idag.Känner såååå med dig.Och förstår att det känns mycket tungt just nu.Men som man kan utläsa av ditt inlägg,verkar ju Doris inte lida,och det är väl huvudsaken.Och jag tycker att du har ett sunt tänkande vad det gäller att ta svåra beslut ångående avlivning eller ej.Fick ta bort min Bamse(berner-golden) förra året ,då hans diskar vad i mycket dålig kondition.Och det vad ett mycket tufft beslut!
Jag sänder dig alla de tröstekramar jag har tillgängliga.

Maria

http://ellebackens.bloggagratis.se

 

Sandra & Maddox

1 oktober 2009 13:34

Usch var jobbigt.. Jag tänker på er såå ofta och önskar att det finns tester som ännu inte är gjorda för att hitta en annan utgång än leukemi. Har de verkligen provat allt? Jag hoppas innerligt att hon får vara i livet flera år till. Hon är ju bara 3½ och har absolut inte levt klart ännu, Maddox måste och ska ju få leka med Doris flera gånger till! Jag förstår att det känns tungt och nästan hopplöst men samtidigt så är hoppet det sista som överger oss så jag hoppas och jag vet att även du hoppas att det ska bli bra, så vi får hålla tummarna även om det känns väldigt svårt.. Det som iallafall känns positivt är att hon är så pigg och alert..

Många Kramar från oss

http://lanquist.bloggagratis.se

 

Marie Carlsvärd

1 oktober 2009 14:57

Usch, jag kan inte föreställa mig vilken tung tid som varit och är för Er alla nu. Men som du själv skriver så är ju huvudsaken att Doris mår bra och så länge hon gör det får man ju vara glad och ta vara på det. Absolut viktigt att leva i nuet, kanske speciellt när man har en fantastisk Berner i familjen. Det är viktigt för alla människor, men något vi gör alldeles för lite. Min man Lars är väldigt bra på det och han påminner mig allt som oftast om vidden av att leva just för stunden, ta vara på livet och alla stora och små stunder.
Som många andra tänker jag/vi väldigt mycket på Er och då framför allt Doris hälsa. Och som matte får jag en stor klump i halsen när jag läser din blogg, men det är ju för att jag kan tänka mig hur jobbigt det blir den dag man (ev) får ta ett beslut som strider mot ens vilja att över allt annat vilja ha sin älskade hund kvar.
Men här och nu är det som gäller!! Och så länge Doris är fylld av liv och inte verkar lida på något sätt så gläds vi ofantligt mycket och hoppas att det fortsätter vara så lääääänge.

Många tankar och kramar!

 

Rosie & Harry

1 oktober 2009 15:40

Det är bra att du skriver av dig det är det bästa man kan göra:) Det är ont i min själ när jag läser det du skriver för jag känner igen mig ang Gaby. Så jag förstår verkligen som jag skrev innan vad du går igenom. Det är ju bra att man inte ta ut sorgen i förskott men det är ändå så lätt att man gör det. Jag finner inga ord för allt som händer hos er, men jag tänker på er och som jag också har skrivit innan finns här:)

Sköt om er ALLA och ha en helt underbar dag, stora bamse kjamisar Rosie med familj.

http://bearclaw.bloggplatsen.se

 

Marianne

1 oktober 2009 21:04

Våra hundar lever i nuet, men det är svårt eller i princip omöjligt för oss människor att leva enbart i nuet. Vi har alldeles för mycket måsten och planer för morgon dagen och framtiden för att koppla bort allt annat än vad som händer för stunden. Skulle vi lyckas med att leva enbart i nuet så skulle vårt liv rasa samman totalt. För det finns en morgondag också.
Men du gör rätt i att inte ta ut sorgen i förskott, utan glädjer dig åt det goda som finns just nu.
Så länge Doris visar att hon har livsglädje så mår hon tillräckligt bra för att finnas hos er. Du märker själv om hon inte orkar mer.
Så länge det finns liv finns det hopp och än så har du inte fått svar på alla prover. Jag hoppas innerligt att det finns hopp om bättring för Doris.
Kram

http://www.ekoxenskennel.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I fredags följde jag med min vän Christian för att hämta hans bernervalp Bernerbandens Emerson hos uppfödaren Birgitte.   Christian har jag lärt känna genom att han mailade mig för länge sedan när han skulle flytta hit till trakterna och ville få...

Nu när jag har fått veta diagnosen så är jag lättad.   Det har varit några dagar med oro här hemma. Det började i söndags. Hulda la sig på promenaden och ville inte gå vidare. Först när jag vände hemåt igen så knatade hon på. Hmmm tänkte jag och ...

Bernern är en fantastisk ras. Men när rasklubben tydligt går ut med att och varför SH pre-testet från Antagene är det viktigaste avelsverktyget för sund avel av berner sennen, men det bara visar sig vara ord utan innehåll så blir jag minst sagt trött...

Så är det med livet. Men jag är ändå tacksam så länge vi och våra berner får vara friska. Vi vet alla att det viktigaste är hälsan. Men visst får man vara lite besviken när man planerar och så går det inte riktigt som man hade hoppats...    Emma ...

Jag skriver mer och mer sällan här i bloggen. Anledningarna till det är flera. En anledning är att jag har så mycket funderingar kring allt med berner och mina berner så det stockar sig, det är svårt att skriva ner allt här utan att verka mer än lovl...